25% ♥

Idag är jag glad och det av flera orsaker. Dels så känns det som om våren äntligen är på väg, inte en dag för tidigt. Solen skiner och man kan ana lite vårvärme i luften! Dels så gick det så himla bra på mitt tisdagsmöte!

Jippi♥

Jag kan nu stoltsera med att ha kommit hela 25% på min resa mot en mindre variant av mig själv.  Ni som har kollat längst ner i bloggen har säkert sett min lilla mätare som i % visar hur mycket av mitt mål jag har klarat av. Idag fick jag ställa den på 25% och det innebär att jag har klarat av en hel fjärdedel!

Mål

Att nå hit var ett av mina stora mål och nästa väntar i slutet av maj då jag har som mål att nå 33%. På vägen dit har jag förstås flera delmål för att inte resan ska bli så lång och trist.
Om du själv är i bantartagen och behöver lite uppmuntran så kan jag berätta att mina 25% har inte gått fort att nå. Trots det är jag där nu.  Det har heller inte varit en förutsättning, att det skulle gå fort.
Den här gången (för jag har bantat fler gånger än jag vill minnas) provar jag något helt nytt. Istället för att fokusera på tiden det tar, och lägga energi på att begrunda om -3 hg eller + 2 hg är bra eller dåligt har jag låtit resultatet sköta sig helt själv.

Ofta har jag gått ner 5 hg eller mindre och några gånger har jag haft ett plus på vågen med 1-3 hg eller stått helt stilla.
Jag har inte klagat när jag gått upp och jag har glatt mig åt vartenda lilla hg jag har gått ner.

För häri ligger poängen.
Inte ens alla smalisar står stilla i vikt från en vecka till en annan jämt och ständigt. Vikten rör sig alltid lite beroende på massor med faktorer runtomkring oss. Skillnaden är att smalisarna rör sig i ett spann av ett par kilo medan vi andra rör oss mer frammåt än tillbaka.

Istället för att lägga energi på det jag har tappat eller inte tappat på en vecka så har jag lagt min energi på att laga bättre mat, hitta genvägar som fungerar när jag inte hinner med, hitta ersättning för godissuget, hitta varianter som fungerar vid festligare tillfällen och träffa vänner!

Party tjej!

Jag brukar under vinterhalvåret gå i ide och vara otroligt osocial. Det ständiga mörkret gör mig deppig och så fryser jag jämt. Men inte i år!
Efter att jag började på VV i September så har jag haft folk över på middag och fest var och varannan helg. Jag har dessutom hunnit med flera mysiga restaurangbesök och utekvällar på stan samt 2 resor till Åbo med tillhörande båtfylla.

Rolig vinter

Helt ärligt så kan jag säga att jag har nog inte haft en sån här social och trevlig vinter tidigare, någonsin. Kopplingen till VV är jag lite osäker på men kanske var det det att jag på fullt allvar kände att mitt liv var över samma vecka som jag skrev in mig. Jag gick igenom en jättekris i samband med att jag började på VV där jag kände att nu kommer jag få lägga ner allt vad fester och kryssningar heter.
Hade det inte varit för min härliga konsulent som övertalade mig att börja hade jag nog vänt i dörren och smitit iväg utan att jag skrivit in mig. Men Charlie fick mig på andra tankar och det är jag tacksam för idag.

Det här skrev jag i VV forumet den 5/9 förra året:

När jag gick till mitt första möte i Tisdags var vi 6 eller kanske 7 stycken som var nya. Alla hade fått sina papper redan innan mötet och duktigt suttit och fyllt i dem, förutom jag som bett om att bara få sitta med för att se hur det kändes.

Efter mötet stannade alla nya kvar för inskrivning och invägning. De andra ställde sig i kö, jag tog en tidning och gömde mig i ett hörn.
Jag vill ju så gärna förändra mitt liv men jag kunde inte andas. Såg bara framför mig hur jag blev den på alla fester som satt där och sippade på en light läsk (inget vin, inga drinkar och groggar) och duktigt sa nej tack till snacks, godis och god mat fast jag egentligen ville både tacka ja och dessutom se ut som alla mina snygga vänner som inte har ett hg för mycket på kroppen.

Där stod jag i mitt hörn, obeslutsam och med panikångest när jag hör konsulenten med hög röst säga -TERESA, SKA DU VARA MED ELLER INTE? OM DU INTE SKRIVER IN DIG NU KAN DU GÅ HÄRIFRÅN.
Jag svarade -Men jag vet inte hur jag ska göra. Då tog hon fram alla pappren och sa -Börja med att fylla i de här. Det är klart du ska vara med, det kommer att gå jättebra. -Ja det är klart att du ska vara med, sa alla de andra nya medlemmarna och jag tog snällt och fyllde i pappren.

När jag kom hem sen så var jag glad efter ett bra möte men hade värsta ångesten resten av dagen för jag kunde inte sluta tänka på att nu hade jag verkligen förstört mitt liv. Nu skulle jag stå utanför när alla andra har roligt. Tack och lov så har jag en alldeles underbar man som förstår att jag har mycket att jobba med när det gäller maten och att vikten egentligen inte är problemet utan snarare resultatet av mina problem. För honom kan jag berätta allt och få hjälp att se det utifrån och att vrida och vända på mina tankar för att kunna se dem i nya perspektiv.

Det är jobbigt att inse hur jag identifierar mig med hjälp av maten. Hur mitt dåliga självförtroende gör att jag skäms för att säga att jag jobbar med min vikt och mitt matbeteende. Alla ser ju hur stor jag är i alla fall, och snarare borde de tycka att jag är duktig som kämpar, fast jag gärna faller in i tankarna att de skrattar åt mina hopplösa försök.

Om jag då hade vetat vad jag vet idag hade jag inte tyckt att det känts så jobbigt.

Om jag då hade vetat att alla mina små hg varje vecka skulle samlas ihop till kilon och stjärnor skulle jag ha jublat.

Och det är ju det som är så svårt, att veta innan hur det ska bli.

Tänkvärt och något för er att fundera på som klagar över att det går så långsamt är att:

Hade jag inte skrivit in mig på VV hade kanske alla mina minus istället varit plus.
Då hade jag redan nu, på så här kort tid gått upp 25%  istället för att ha gått ner.

Det hade inte alls varit lika skoj!