There is no rest for the wicked

×

Da blog!

- Så länge man har roligt är ingen tid bortkastad -

Alltså förlåt.

- oktober 11, 2010 - by , in Gott och Blandat, with 1 comment -

Jag ska berätta om en vikarie jag hade en gång på en Body Pump klass. Det här var för ganska precis ett år sedan och jag hade inte tränat många...

Jag ska berätta om en vikarie jag hade en gång på en Body Pump klass. Det här var för ganska precis ett år sedan och jag hade inte tränat många gånger på Sats. Jag var fortfarande kvar i stadiet livrädd, och kände mig obekväm och ovärdig denna borg för vältränade rumpor.

Vikarien

Det var en smal, vältränad tjej som kom in och presenterade sig på scenen, och allt började bra tills vi kom till triceps-låten. I det programmet gjorde vi en övning jag inte riktigt vet vad den heter men typ liggande tricepspress. Man håller skivstången med raka armar, sänker den mot pannan och för den sedan upp igen.
Nyckel är att hålla ihop armbågarna genom hela rörelsen. Det är också det som gör övningen riktigt jobbig.

Ballonger

I vilket fall så hade de instruktörerna jag provat vid det laget (och de var inte många) förklarat det som att vi skulle tänka oss att vi hade en ballong mellan armbågarna och att vi behövde pressa ihop dem för att inte tappa ballongen.

Vikarien körde en helt annan variant,
”-Tänk er, skrek hon, att ni håller ett betongblock mellan armarna. Tappar ni det så krossar ni bröstkorgen”.
Alltså, det låter ju lite fånigt men jag vart skitskraj. Vad var det här för en hemsk människa?

Aldrig mer, tänkte jag

Jag tränade aldrig ett till pass för henne men jag såg henne ibland, hon hade en klass före den jag brukade gå på.

Sen träffade jag henne i somras, vi var ute på krogen och jag fick chans att prata med henne.
Jättegullig! Verkligen, hur trevlig som helst.
För ett år sedan hade jag mycket problem med mig själv och min självbild. Det krävdes massor av mod för att våga gå till klasserna. Och det krävdes inte mycket för att skrämma mig. Jag var ju redan så säker på att jag inte hörde hemma där.

Amazonen Inka

Lite liknande var det när jag tränade för Inka i början. Jag var skitskraj. Hon är stark, snygg och har en enorm utstrålning, och hon har riktigt grymma klasser. Jag var så säker på, i början, att när hon vrålade att vi skulle ta i mer, gå ner djupare eller vad det nu var, så var det mig personligen hon skrek åt.

Jag trodde verkligen att det bara var jag som inte dög alls i hennes ögon. Som var jättedålig.
Tills jag lärde känna henne och numer, ja ni vet ju hur mycket jag tycker om Inka.
Hon är en av mina allra närmaste vänner.

Amazonen Anna

Tillbaka till vikarien.
Idag var första gången jag tränade för henne igen. Och hon är jätteduktig, på riktigt. Jag ser inget av det som skrämde skiten ur mig förra gången. Nä, min vän Anna är snäll, glad och duktig.

Zumba

Och Zumba var roligt, trots att jag inte hängde med utan snarare var stel som en pinne. Anna däremot skakar rumpa riktigt snyggt.
Haninge medlemmarna är något alldeles extra och jag fick höra att det såg riktigt bra ut efter klassen av de som stått och tittat in!
Smicker funkar alltid, även om det inte är sant. Dom är så snälla.

Och de gillar givetvis Anna. Kunde givetvis inte motstå att fråga ut några deltagare före klassen om Zumba var roligt och om Anna var bra. De kontrade med ”-Va, har du inte provat än?” som om det var helt självklart att jag skulle ha provat. Sen kunde de inte sluta berömma både Zumban och Anna.

Dubbla pass ikväll

Dubbelpass blev det idag för det var en ny tjej som heter Elin som körde SaCoPu efter Zumban och jag kunde inte motstå att testa. Hon var duktig, ingen *wow*-känsla men duktig. Missade lite här och där, men inget som märks om man inte som jag räknar och håller koll på hur många det ska vara av allt.

Elin heter hon och kör lunch SaCoPu i Haninge på Tisdagar om nån är sugen på att testa.

Ensam

Ikväll är jag solo, sånär som att jag har 4 ungar hemma som nu gått och lagt sig. Darling är iväg på konferens. Lugnet har lagt sig, jag har ätit middag och sitter nu med datorn i knät framför tv:n.
Enormt skönt att kunna sitta här och bara ta det lugnt utan att tycka att det är så sjukt jobbigt att vara själv. Jag har verkligen kommit långt och förändrat mig själv i grunden på så många plan att det är löjligt.

Stolt?

Tänk om jag kunde ha samma stolta känsla när vågen inte visar det jag vill och tänk om jag kunde komma ihåg att jag faktiskt tar mig framåt varenda vecka i form av träningsvanor, matvanor, erfarenheter och personlig utveckling och att det räknas det också, inte bara vikten.

Aug 2009 Aug 2010
Augusti 2009 Augusti 2010