Älskade unge!

 Med 30 sekunder till godo och andan i halsen kom jag på tåget mot stan. Tack som fan busschaffis som var 4 minuter sen i morse!

Så!

Igår Zumbade jag för och med Johanna. Det var jätteroligt! Framför allt var det inte så svårt. Anna kör en grym! (GRYM I say!!!!)  Zumba, men den känns på tok för svår för mig. Fast Anna gör den givetvis fantastiskt bra! I Johannas Zumba hann även mina fötter med och hon avslutade klassen med att dra upp mig på scenen, vilket gav mig hicka, men faktiskt var sjukt roligt.

Mer sån träning! Idag är jag bokad på BC men jag har eventuellt världens lamaste ursäkt. Jag glömde hänga träningskläderna på tvättställningen igår och vet inte om träningsbh:n hinner torka under dagen. Allt annat har jag mer av, förutom just bh:ar. Kunde ju tänkt på att hänga den på elementet, men det gjorde jag inte.

Igår kom jag i säng sent. Skulle kolla på House men 17-åringen bestämde sig för att komma hem mitt i och det efter en dag när han inte svarat i telefon, inte hört av sig och inte heller varit i skolan för att han ” inte orkade”. Så det vart ett himla liv och vi pratade länge, eller han sa inget, varken förlåt eller nåt mer än ett enstaka ”jag vet inte”, och vi pratade och skällde. Besvikna efter att återigen blivit visade hur lågt prioriterade vi är i hans liv just nu.

Inget verkar betyda nåt alls förutom kompishäng, för 17-åringen, och vi kan va glada att han behagar visa sig hemma nån gång emellanåt. Typ. Det är så synd för han är supertrevlig och skitsmart när han vill, men just nu vill han inget mer än att komma och gå hemma som nåt husspöke och vi har ingen insyn i vad han gör med sina dagar.

Så jag grät en skvätt och kände mig som en usel, usel förälder, otillräcklig, ointressant, och mer lost än på länge, sen gick vi och lade oss. Jag somnade inte genast och jag sov oroligt hela natten så när jag vaknade i morse var jag mer än lovligt trött. Men vad gör man liksom?

Jo man biter ihop, samlar trupperna, omgrupperar och börjar om igen. Det känns som om jag vill slänga ut 17-åringen så fort han fyller 18, minst en gång varje vecka. Ingen får mig att känna mig så värdelös som han. Sen inser jag att det inte heller är en lösning och att jag inget hellre vill än att han ska vilja vara en del av familjen. Jag vill ha honom tillbaka!

Älskade, unge….