Andas

Livet har pissat på mig ett tag nu. Jag har inte klarat av att blogga. Jag ber om ursäkt för det. Jag har lovat er inlägg men det har inte kommit ut ord jag har vågat säga högt.

Det tog mig två år att komma över Hon. Min vän som lämnade mig med frågor utan svar, i ett nattsvart mörker och när jag äntligen hade börjat läka var det dax igen.

Jag undrar konstant om det är jag som är felet. Varför i hela världen skulle annars de jag har närmast välja bort mig? Jag måste gjort nåt, eller blivit nåt, någon de inte tycker om.

Den 11/7 bad min älskade, äldsta vän mig att dra åt helvete. Inte med exakt de orden men det var uppenbart att jag inte längre var välkommen. Vet jag varför den är gången? Tja, det jag tror är orsaken är så galet, skruvat och fruktansvärt konstigt så jag vet inte om det är möjligt att jag har rätt, eller om det är så att jag missat något i vår kommunikation.

Hur som helst så dog jag igen. Men inte fullt ut. Jag var så säker på att ingen av oss skulle någonsin låta något komma emellan oss, så innerst inne tänkte jag att det är klart att hon vill reda upp vad det nu än är som ligger till grunden för ett ”-ha ett bra liv”, följt av en ekande, tom, tystnad. Men icke då.

Tydligen är jag inte värd mer. Värdelös, ett ord jag jobbat så hårt med att slippa och ändå, två som jag älskat, på lika många år, har visat mig så tydligt att jag är just det, helt utan värde. Inte önskvärd, inte värd att förlåtas, att kämpa för.

Men det slutade inte där. Fast jag låter fortsättningen vara utan förklaring tills vidare.

Här tystnade bloggen i stort sett helt. Jag kunde inte ens sätta ord på mörkret i min själ, på avgrunden som omsluter mig och på insikten att jag är värdelös, för personer i mitt liv som är allt för mig. Hur hamnade jag här? Är min bild av mig själv och vem jag är så skev att jag inte längre har någon verklighetsanknytning? Varför rasar livet omkring mig? Vart är alla vännerna som skulle stå på min sida, stötta och peppa?

Det finns en, all heder till henne. Men var är de andra? När jag som bäst behövt dem.

Jag har gråtit mig igenom nätter. Haft dagar när jag inte kunnat andas. Levt och låtsats att jag klarar av det här, förträngt så mycket gråt och känslor att jag nästan exploderat. Sprängts i tusen bitar, om och om igen. Och försökt, kämpat med att hålla masken hemma och numer på jobbet.

På jobbet tror jag ingen anar att jag gråter i smyg på toa. Att jag är själaglad när jag får höra, ”-men jag är din vän”, även om jag vet att det är en långt ytligare vänskap. Jag stoppar in vartenda positivt ord, rakt in i själen för att hålla ihop en stund till. Bara en liten stund till, vill jag andas.

Jag väntade länge, kanske för länge, på att få den där andra chansen. Jag som levt i tron att jag var värd en miljard chanser, blev till slut tvungen att inse att i den andras ögon var det jag såg som syskon, redan förkastat.

Och det finns mer som hör till det här. Sånt jag ännu inte kan sätta ord på. Och avgrunden jag är i känns lika nattsvart och hopplös som när jag var 15. Ni som tycker jag är barnslig, eller förtioårskrisande-ansvarslös, ni skulle bara veta hur mycket jag kämpar varje dag för att orka leva med mig själv och inte helt ge efter för de röster som vrålar i mitt huvud att jag är ett tomt skal, utan innehåll och helt utan värde.

Mitt i det här åkte jag till Rockstad Falun och ägnade några dagar åt att förtränga allt ont. Det var mer än behövligt och jag önskar jag kunde fly varje dag. Rockstad var underbart, galet och vansinnigt roligt. Jag önskar att jag visste säkert att någon ville följa med mig tillbaka. Jag vill tillbaka. Jag skiter i att jag har fyllt förtio. Jag har en ung själ. Eller så är det också inbillning.

Jag vet inte vad jag ska tro längre. Jag är så trött på mig och på att vända in och ut på mig, så jag kräks.

Och så har jag börjat jobba igen. En fast, daglig ljuspunkt i mitt liv. Några timmar om dagen med ett roligt, 21-årigt, alldeles sorglöst och enkelt sällskap. En liten känsla av att vara välkommen, uppskattad. Lite galenskap på ett bra sätt. Jag gillar alla på mitt jobb. Min nya, bestämda, chef som jag tror jag kommer stångas med, men som jag verkligen gillar. Bossen i grönsaksrummet, som tyvärr är sjuk just nu, och de andra nissarna i köket. Vi skrattar mycket och jämt.

Men det jag skulle skriva är att idag gjorde jag valet att ta bort min äldsta vän i livet, från Fb. Låter kanske fånigt, men det var så svårt, kändes så fel och satt så långt inne att det känns eoner från fånigt. Jag gjorde det för att jag behövde göra ett val. Jag behöver välja att gå vidare, hitta vägar som bär framåt och välja för att jag ska må bra.

Snälla livet, kan du sluta sparka ner mig nu? Jag antar att jag kommer ta mig igenom allt skit du kastar på mig, på ett eller annat sätt, men jag tycker det skulle kännas helt okej om det var nog för ett tag nu.