There is no rest for the wicked

×

Da blog!

- Så länge man har roligt är ingen tid bortkastad -

Ännu en ny vecka har startat

- oktober 20, 2010 - by , in Gott och Blandat, with 1 comment -

Onsdag och ny vecka, viktmässigt liksom. Väger man sig varje tisdag så börjar veckan på nytt på onsdag. Lite skumt men man vänjer sig. Viktveckans första dag börjar givetvis bra...

Onsdag och ny vecka, viktmässigt liksom.
Väger man sig varje tisdag så börjar veckan på nytt på onsdag.
Lite skumt men man vänjer sig.

Viktveckans första dag börjar givetvis bra med frukost. Frukost är viktigt, säger de som vet, och jag håller med. Men som i så många andra fall, så är det mycket lättare att förklara för andra hur viktigt det är, än att faktiskt följa det själv.
Jag är inte den som vaknar vrålhungrig, utan oftare handlar det om att jag måste bestämma mig för att äta, och se till att göra det oavsett om jag är hungrig eller inte.

När vände det?

Läste ni gårdagens inlägg, Sommaren 1995, så kan man ju undra när jag slutade vara hungrig, för uppenbarligen var jag hungrig en gång i tiden.
Min vikthistoria är nästan lika gammal som jag är och hoppar vi några år fram i tiden (från 1995) till början av 2000-talet så var det där i krokarna som jag slutade äta.
Faktiskt, på riktigt.

Skolfoto-1986Gastric Banding

Den första överviktsoperationen jag gjorde heter Gastric Banding. Den går ut på att man fäster ett band runt magsäcken och snörper av den för att få en liten ficka upptill och en större (resten) nedtill.

Tanken är att man:

1. Blir mätt snabbt för den lilla fickan rymmer inte mycket mer än nån dryg dl och

2. Att det tar enormt lång tid för maten att passera genom den enormt trånga passagen där bandet snörper åt.

Jag kan intyga att det fungerar, men desto mer jag har lärt mig om kroppen desto konstigare tycker jag det är att det anses som ett sunt sätt att gå ner i vikt. Jag slutade mer eller mindre att äta. Svårt att tro om man ser mig, men jag åt några små tuggor vid varje måltid och sen var jag nöjd.
Lite mer om just viktminskande operationer har jag skrivit här.

-70 kg

Jag tränade bort alla hungerskänslor och var konstant mätt. I 5 år höll jag på, och jag gick ner typ 70 kg, på att inte äta. Kroppen förbrände givetvis massor med muskelmassa men sen gick den på fettet, när det inte fanns andra näringskällor.

Själv tyckte jag livet var prima. Jag slapp helt att ta tag i mina matnojjor och alla problem jag hade med att hantera maten eftersom jag knappt åt.
Inte tränade jag heller.
Försökte väl så smått men hittade inget jag direkt fastnade för och jag gick ju ner i vikt utan träning, livet lekte helt enkelt.

Sen gick bandet sönder och livet slogs i spillror, på viktfronten och psykiskt. Jag var ett vrak. Och vikten ökade fortare än någonsin. Lite mer om det kan ni läsa här.

Skolfoto-1987Trasig

Det var under de här åren som jag helt sabbade kroppens naturliga hungerskänslor. Även efter det att jag tagit bort bandet så satt det kvar att två tuggor räcker för att jag ska bli mätt och hungrig är det sällan jag är.
Sedan dess har jag fått lära mig att äta fast jag inte är hungrig för att klockan säger att det är dax och det är på alla sätt svårt.

I huvudet låter det så fel, att som överviktig äta när man inte är hungrig. Det är lätt att låta bli och mycket riktigt försökte jag med det under en period.
Först gav jag upp frukosten, sen också lunchen. Det kändes bra på alla sätt, förutom att jag visste att egentligen var det helt fel.

En gång till

Därför började jag på ViktVäktarna 2008, för att ta tag i mina problem innan de växte mig över huvudet. Sedan dess har jag gjort min hemläxa och försökt att lära mig av alla mina misstag.
Igår när jag satt och pratade med Inka så sa jag att det jag tänker när jag ser bilderna av mig själv är ”-Varför gjorde jag inte nåt åt det tidigare? Varför lät jag det gå så långt?”

Inte helt rättvist eller snällt mot mig själv, för jag har kämpat med eller mot min vikt sedan jag gick i lågstadiet. Under alla år har jag konstant gått på någon form av diet, mått dåligt och skämts för att jag är stor. Jag har verkligen försökt men inte klarat av det, och ändå, ändå så tänker jag så, och jag vet att andra gör det med.

Det syns inte, men det finns där

Man ser inte det på utsidan, hur hårt jag sliter för att hitta tillbaka till rätt tänk och för att tvinga kroppen att hitta tillbaka till det jag tror egentligen är normalt och skapa sunda tankar kring maten. Det är så lätt att det slår över, som att gå balansgång på en väldigt tunn lina.

Mat för mig är så tätt förknippat med känslor och jag kommer ofta på mig själv med tankarna att jag inte är värd att äta när jag misslyckas. Däremot tycks jag ha lyckats separera maten från belöningen och det var länge sedan jag åt för att belöna mig eller som tröst.
Överlag så är det mycket lättare att inte äta, än att äta.

Mer än bara + & -

Det låter så enkelt att säga att vikten är ett resultat av energi in och energi ut. Som att det var så simpelt. Jag vet att det inte är så. Det är många andra faktorer som spelar roll för hur maten tas upp i kroppen. Den mentala biten är enorm, sen får folk tro vad de vill.
Det behöver klicka på alla plan för att det ska fungera.
Själen ska må bra också.

Fotoförklaring

Jag bjuder på ett par snygga bilder från 8:an & 9:an. Har du alltid varit stor, undrar folk ibland, och ja, mer eller mindre i alla fall. Visst, som störst blev jag efter graviditeterna men jag har vuxit upp med konstant ångest över att inget i klädväg har passat mig och jag lärde mig snabbt att sy själv för att kunna sy i kilar i byxorna när inga storlekar passade.

Tur för mig att kilar i byxorna var modernt på 80-talet. Jag var ordentligt överviktig i grundskolan men inte i närheten av det berg jag blev senare i livet.  Det är med blandade känslor jag ser tillbaka på grundskoleåren. De var långt från lätta alla gånger men jag har inte bara dåliga minnen från den tiden.

Grundskolan får dock bli ett separat inlägg tror jag.

  • Ia

    Du beskriver det så bra! Precis så som man själv skulle beskriva det. Sen har ju jag aldrig haft problem med att inte kunna äta…Men det måste ju oxå vara hemskt…Jag tänkte alltid : Tjock = Ful Smal = Snygg. Det var mina snedvridna tankar. Jag är så glad över att man mognat i sina tankar och inte är lika ytlig längre, jag ser så många vackra människor i dag, både smala och tjocka. Allt sitter i betraktarens ögon! :) Kram