There is no rest for the wicked

×

Da blog!

- Så länge man har roligt är ingen tid bortkastad -

Arga mamman & diabetikern

- april 18, 2011 - by , in Gott och Blandat, with no comments -

Första dagen på Påsklovet och vädergudarna är med mig. Solen skiner från en i stort sett helt klarblå himmel och det är lä på min veranda. Dessvärre har jag inte...

Första dagen på Påsklovet och vädergudarna är med mig.
Solen skiner från en i stort sett helt klarblå himmel och det är lä på min veranda.
Dessvärre har jag inte hunnit sitta i solen idag men vädret ser ju ut att hålla i sig hela påsklovet så jag hinner nog få lite färg.

Veckohandling

Idag har jag gjort veckans matsedel, med inköpslista, och varit iväg till Maxi och handlat allt.
Lite behöver jag komplettera med före helgen men i det stora hela har jag veckans mat hemma nu och det är så skönt.
Skönt också att veta vad det ska bli till middag varenda dag och inte behöva köra med sista-minuten varianter och tråkmat när fantasin tryter.

Ont i armen

Både igår natt och i natt vaknade jag av att jag hade ont i min arm. Jag vet inte om det är så att jag sträckt den konstigt i sömnen eller helt enkelt legat konstigt på den men ont har det gjort.
Träningen tänkte jag köra på med i vilket fall men eftersom jag har känt av armen idag under dagen, den är helt enkelt inte riktigt bra, så jag hoppar över Combat:en trots allt.

Det får helt enkelt bli en promenad och kanske en cykeltur, beroende lite på vad jag hinner med.

InsulinpennorMin Diabetiker

Min 13-åriga kille, Lilla T är diabetiker. Just nu är han inne i en tillväxtfas och växer så det knakar. Om det är det som spökar vet jag inte men hans HBA1C, vilket är det genomsnittliga blodsockervärdet de senaste 2 månaderna, har stigit och det är jag inte nöjd med.

Ett högt HBA1C är förknippat med alla de problem man kan få som diabetiker samt att det givetvis innebär att han inte fungerar optimalt, för att han för ofta har för höga sockervärden.
Nu ville Lilla T sova hos en kompis under helgen och det har han gjort.
Han cyklade dit i Fredags och kom hem under tvång idag, med löftet om att han ska få återvända.

Slarvpelle

Enda villkoret jag satte åt honom var att han måste ha stenkoll på sina värden och ta sitt insulin när han ska ta det.
Idag visar det sig att han inte skrivit ner en enda dos han har tagit så jag kan inte kolla vad han tagit för doser och när han tagit dem.
Dessutom försvann mätaren som han kollar sockret med mystiskt på vägen hem, när jag frågade efter den för att kunna kolla vilka mätvärden han haft under helgen.

Själv säger han bara att han ligger bra.
När jag kollade sockret ligger han givetvis jättehögt och jag blir arg för att jag känner att jag inte kan lita på honom, och för att han lovat att sköta det men slarvar.
*SUCK*

Arga mamman

Så jag säger att han givetvis inte kan åka tillbaka till kompisen eftersom det inte fungerar, utan bestämmer att han kan stanna hemma i natt så vi kan få ner hans värden och funkar det som det ska så kanske han kan åka dit imorgon.
Han blir skitsur.
Vägrar ta insulinet och springer upp på rummet och smäller igen dörren.

Jo, men det är så himla roligt att vara tonårsförälder ibland.
Lilla T skriker åt mig att det funkar ju, han är inte död och jag försöker förklara att funka för mig betyder att sockret ligger inom gränsvärdena för att han ska må bra.
Det vill han inte lyssna på.

Häxa?Påsken

Sen vet jag hur det kommer bli.
På Torsdag när påskkärringarna flyger och ungarna i området badar i godis kommer han också vilja ha.
Det är klart!
Och jag vill ju att han ska kunna äta lite godis, han med.
Men det fungerar inte om han ligger så högt som han gör nu, och att ta ner sockret och stabilisera det, det tar tid.

Hur man än gör han man ändan bak och hur jag än försöker att locka och muta och belöna för att det ska finnas ett annat incitament än rent medicinskt, att sköta sockervärden och insulinsprutor, så känns det ibland som att jag aldrig riktigt räcker till.

Mammahjärtat

Självklart så förstår inte Lilla T vilken oro jag känner när jag märker att han inte tar hand om sig. Precis som tonårsföräldrar väl alltid känner oro över att det ska hända deras barn något när det tar kliven ut i vuxenvärlden. Jag förstod inte min mammas oro, tog henne aldrig på allvar, och jag räknar inte med att mina barn alltid ska förstå min oro men jag kräver att de respekterar den likväl.

Nåja, det är bara på det igen.
En chans till och sen kanske ytterligare några. Massor med tydlig och rak kommunikation så ska vi se att Lilla T kanske inser till slut att han inte bara mår bättre av att ha koll på sockret, utan också att om mamman slipper oroa sig så får han dessutom mycket mer frihet att göra som han vill.

Tisdagen har hunnit bli kväll nu.
Jag har promenerat i elljusspåret men om det tänker jag skriva ett alldeles eget inlägg.
God kväll vänner.