There is no rest for the wicked

×

Da blog!

- Så länge man har roligt är ingen tid bortkastad -

Att våga lyckas

- april 6, 2011 - by , in Senaste Nytt, with no comments -

Varje gång jag försöker minska i vikt, ännu en gång, är min största skräck att misslyckas. Jag vet inte hur många gånger jag orkar försöka. Jag vet inte hur jag...

Varje gång jag försöker minska i vikt, ännu en gång, är min största skräck att misslyckas.
Jag vet inte hur många gånger jag orkar försöka.
Jag vet inte hur jag ska orka hantera ännu ett misslyckande.
Jag vet inte hur jag ska komma vidare om det inte fungerar nu.

Men jag är också rädd för att lyckas.
Att faktiskt lyckas är skrämmande.
Hur ska jag hantera det, jag som aldrig lyckats tidigare?
Hur blir det sen, när jag nått målet?
Vad ska jag göra då?
Vad ska jag göra när mat och viktminskning inte längre behöver vara i fokus?

Skrämmande

Det är skrämmande att lyckas när det handlar om något jag kämpat med hela livet, för lika mycket som jag önskar att jag inte behövde banta en enda dag till i mitt liv, lika skrämmande är just den tanken.
Det har blivit ett sätt att leva för mig och jag vet inte hur jag skulle hantera att slippa viktminskningen helt och hållet.

Få vågar dock erkänna det här, eller har insikt nog att göra det.
Och jag tror att det är precis här många faller.

Viktminskningen går jättebra, tills man nästan är i mål.
Då helt plötsligt ger man upp, släpper alla tyglar och låter det barka söderut i en hiskelig fart.
Det är lätt att inbilla sig att det enbart är yttre omständigheter som påverkar.
Stress, jobbet eller familjen som gör att man inte orkar ända in i mål men ofta är det inte hela sanningen.
En del av problemet är att man faktiskt kan vara livrädd för att lyckas.

Tjockisen

Tjockisen, som man levt i under så många år är en stor del av ens identitet.
Det är inte bara alla andra som identifierar en som den tjocka utan man har börjat göra det själv.
Jag vet att jag alltid blir ihågkommen för att jag alltid är den tjockaste i ett sällskap.
På riktigt så fet att jag alltid sticker ut i mängden.
Numer är det inte så, men jag har varit det under många år.

När jag ser mig själv i spegeln är det lätt att det blir en främling jag ser. Hon ser kanske inte så fasligt stor ut längre men hon är inte jag. Hon är varken den jättestora som jag är van att se, eller den smala snygga som jag önskar att jag var.
Vem är hon och hur är hon?

Samma eller annorlunda

Jag tycker att jag är den jag alltid har varit. Samma själ.
Men samtidigt så förändras jag och folk omkring mig uppfattar mig på helt nya sätt.
De som inte sett mig som jättestor, de vet inte annat än att jag alltid sett ut så här.
Men själv kan jag fortfarande ibland tänka att jag har min stora kropp på mig och jag går försiktigt på tvären för att inte stöta i, trots att jag kanske inte alls behöver.

Jag tänker fortfarande ibland att jag inte är värdig, för att jag ser ut som jag gör.
Att jag inte är lika bra, inte lika önskvärd.
Och det är enormt fånigt och onödigt, men det sitter i ryggmärgen och det är inte helt lätt att träna bort.
För att i nästa sekund vara social som att jag aldrig gjort annat.
2 jag, en lite skruvad hjärna i en kropp i förändring.

Den mentala viktminskningsresan måste följa den fysiska. Annars kommer det krocka bigtime och det kommer vara svårt att komma i mål.
Det är först när man öppnar sitt sinne och verkligen gör sig medveten om det, som man kan lyckas för alltid.
Först då blir man helt fri.