There is no rest for the wicked

×

Da blog!

- Så länge man har roligt är ingen tid bortkastad -

Att våga och orka sätta ner foten!

- mars 20, 2009 - by , in Gott och Blandat, Personligt, with 2 comments -

Som förälder ställs man inför utmaningar varenda dag. Det börjar ju enkelt med saker som att inte falla för reklamen och inte påverkas att köpa onödiga och ofta dyra produkter...

Som förälder ställs man inför utmaningar varenda dag. Det börjar ju enkelt med saker som att inte falla för reklamen och inte påverkas att köpa onödiga och ofta dyra produkter riktade just till småbarnsföräldrar.Just på grund av att vi kan tänka oss gå till världens ände för vårt barns skull så är vi också väldigt mottagliga just för budskapet ”Du unnar väl ditt barn det allra bästa?” Vi vill ju inte vara dåliga föräldrar…

Så går det några år och ungen blir större

och besluten handlar om helt andra saker än om vi ska välja lågprisblöjjor eller motsvarande märkesvarianten. Det börjar med beslut som när ska barnet få börja äta godis och hur mycket måste han eller hon skrika innan jag ger efter för tjat och gnat i matbutiken?
Det kan tyckas simpelt men ofta är det redan här vi talar om för barnen hur långt de kan gå. Desto mer vi ger efter redan från första början desto svårare blir det för oss att sätta ner foten när frågorna gäller, alkohol, rökning, sex, snatterier, pengar, prylar, utetider, hjälpa till hemma, slagsmål, skoltrötthet osv.

Att uppfostra barn är långt ifrån enkelt och alla har vi olika förutsättningar. Våra familjekonstellationer skiljer sig, våra barn har olika behov, vår omgivning ser olika ut och vi har olika mycket stöd. På grund av just allt det här så finns det helt enkelt inga rätt och inga fel. Det finns inget annat facit än det du får när barnen är vuxna och du kan se resultatet av ditt hårda jobb.

För min egen del har jag en del tips som jag personligen tror på och följer.

  • Ha en plan. Har du en partner så ska ni givetvis ha en gemensam plan. Passa på medan barnet är litet och prata igenom hur ni vill att det ska bli. Vad är viktigt för er? Vad vill ni föra vidare till ert barn? Vad vill ni verkligen INTE föra vidare? Med en plan och ett mål i sikte blir det lättare att stå på sig.
  • Stå för det du säger redan från allra första början. Det innebär att du inte ska häva ur dig saker i stundens hetta som du inte håller senare. Säger du att leksaken åker i soporna så är det dit den ska.
  • Var inte rädd för att ta ställning. Om du faller för ”Alla andra får /har” så gör du dina barn en björntjänst.
  • Rättvist är inte samma som lika för alla.
  • Prata med och involvera dina barn i alla vardagliga bestyr. Det är aldrig för tidigt att lära ut vad som krävs för att hushållet ska gå runt annars sitter du snart där med en sur tonåring som inte har någon som helst förståelse för den tid du lägger ner på alla trista vardagssysslor och hur mycket saker och ting egentligen kostar men då är det försent.
  • Tro på dig själv som förälder. Har du satt barn till världen så behöver du ta hand om dem. Ingen är bättre lämpad än just du. Känner du att du inte räcker till och är vilsen så ta hjälp av ditt sociala nätverk, internetforum eller av föräldraföreningar. Det är inget fel att känna sig vilsen eller känna att man inte räcker till om man bara gör något vettigt av det och söker hjälp om det behövs. Att sopa problemen under mattan däremot, borde vara helt förbjudet.
  • Glöm inte att barn alltid gör som vi gör och inte som vi säger. Vill du inte att ditt barn ska svära så måste du själv avstå. Vill du lära ut respekt och empati så gör du det bäst genom att praktisera det själv. Vill du att ditt barn inte ska skrika åt dig så se till att hålla dig själv lugn.
  • Börja i tid! Det går inte att börja från början med en 15-åring.

Min egen erfarenhet

visar att föräldrar idag ofta är otroligt rädda för att ”vara besvärliga”. Kanske som kompensation för att de arbetar för mycket eller känner att de inte hinner med eller orkar. Visst jag förstår, många idag vill ju också vara ”coola föräldrar”, moderna, mer kompis än mamma eller pappa.
Behöver ungarna det även om dom tycket att det är sjysst?
Eller behöver de egentligen få den ledning som föräldraskapet ska innebära?
Är man en bra förälder om man bjuder på en öl hemma med motivationen att det är bättre att veta vart och när ens barn dricker än att inte veta det? Statistiken visar solklart att så är inte fallet. De som får dricka hemma dricker oftast tidigare, mer och fastnar oftare i alkoholproblem än barn som växer upp i familjer där ingen alkohol tillåts före laglig ålder.

Min största fyller 15 i sommar.

Han tycker ofta att jag är orättvis och dum för att jag hävdar att han inte vinner något på att jämföra sig med sina vänner (som alla givetvis har det Mycket bättre än honom) för jag säger bara att det är inte intressant. Ska han jämföra sig med andra så varför inte med barn i andra länder som har helt andra förutsättningar?

Alla andra får spela på datorn och tv-spelen så mycket de vill….
Jag brukar bara säga att så länge det inte finns en enda undersökning som stödjer på något sätt att det skulle vara bra för barn att häcka framför tv:n eller datorn obegränsad tid så kommer jag inte heller tillåta det.

Precis just nu,

för bara några minuter sen så smällde han igen ytterdörren, sur, tvär och riktigt arg.

Den här gången handlade det om att jag skällde på honom för att han bråkar med sin lillebror (för att han tycker att det är roligt) och för att han gentemot honom alltid anser att han själv har rätt.
Ingen vet helt enkelt bättre än han själv.
Lillebror blir förstås väldigt ledsen och känner sig nedtryckt när han oavsett vad han än säger aldrig har rätt.

Då vart han sur,

när jag sa till, och började skrika och smälla i väggar och dörrar. Jag sa att det hjälper inte.
Han sa, jag gör bara mot honom som han gör mot mig. Jag sa, det duger inte. Du är äldre och vet att du är ansvarig för det du gör. Du kan inte skylla det att du är dum på att han varit dum innan. Det är ingen orsak.

Tänk, sa jag, på allt det där du vill göra och tänk efter om det hjälper att du håller på så här nu. För, sa jag, för mig bevisar det bara att du fortfarande inte är mogen att göra det om du inte kan hitta i dig att faktiskt lyssna på mig istället för att bara skrika och tycka att hela världen går emot dig, men inte fungerade det.

Han fortsatte att skrika åt mig (och då menar jag så högt han kan), så jag sa helt enkelt att skriker du mer åt mig får du sitta på ditt rum efter skolan tills du förstår att skrika inte är särskilt trevligt och tills du förstår att om du tycker att allt går emot dig ska du prata med mig inte skrika åt mig.

Näe, det hade han inga planer på att göra, inga alls. Först sprang han upp på sitt rum och sa att han ska minsann inte gå till skolan alls i så fall. Visst, sa jag, men då får du skolk, men gör du det om du vill.

Bara ett par minuter senare så sprang han ner och klädde sig och gick till skolan för då hade han bestämt sig för att han inte kommer hem efter skolan istället. Jag sa att kommer du inte hem före 15 så spärrar jag ditt mobiltelefon abonemang. Vi får väl se hur han gör. Oftast lugnar han ner sig och inom en timme eller två har han insett att han gick kanske lite för långt.

Jag gillar inte att behöva

tvinga någon att komma hem eller stanna på sitt rum. Å andra sidan så kan jag inte tycka att det är ok att skrika, slå i väggar och smälla i dörrar när man själv startade allt genom att vara dum men inte inser sin egen del i det hela.
Jag vill gärna prata igenom det som hänt. Se om man kan göra något annorlunda nästa gång och förlåta snabbt.
Det är ju trots allt en tonåring och humöret går berg och dal bana.
En typisk tonåring med uttömmande svar som:
”-och???”
”-Jag gör bara samma som han gör mot mig…”
”-du bestämmer inte över mig, jag gör som jag vill!”
”-du lyssnar aldrig på mig…”
”-Det spelar ingen roll vad jag säger för du säger ju nej i alla fall”.

Och han har ju delvis rätt.

Ibland spelar det ingen roll, för jag säger nej för att han inte är mogen nog, och det kan inget samtal i världen förändra. Ibland möts vi halvvägs. Det är viktigt att visa att barnen kan argumentera sig till bättre ”avtal”, så att det ser att de kan påverka sin tillvaro. Men en tonåring är en tonåring och bråk är en del av frigörelsen. Det är bara så jobbigt att sitta kvar själv i tystheten med skrikandet fortfarande hängandes i luften. Då är det viktigt att tro på sin egen förmåga som förälder, vara stark, stå på sig och gå vidare framåt.

  • http://www.spastugan.se/blogg/index.php/om/ Tess

    Du har helt rätt, det är inte lätt men livet är ju inte enkelt det heller ;)
    Jag hoppas jag inte skrämt dig.
    Barn täcker hela skalan av liv från det allra bästa till det allra jobbigaste och det är så för att vi älskar dem så himla mycket att vi blir så berörda av alla bra och dåliga stunder.

    Tack för din kommentar Maja. Det är alltid så trevligt med feedback!
    /Tess

  • http://www.majajoy.se Maja

    ja det kan inte vara lätt att ha barn.. jag tror jag väntar några år :)