Balans

Allt flyter på bra. Träningen är enormt rolig och det är ytterst sällan jag känner att jag hellre skulle stanna hemma. Frågan är om det ens har hänt? Maten strular lite, men det är inte vad jag äter som är problemet, utan att jag inte alltid äter.

Kroppen håller för träningen, har inga större problem trots att jag tränat lite mer den senaste tiden. I själen mår jag bra, allt som oftast.

Upp & ner

Jag är en sån som har känslorna på utsidan. Funkar jättebra när jag mår bra och alla andra smittas av att jag tjoar och skrattar. Vilket är mitt normaltillstånd.
Funkar mindre bra när jag deppar och känner mig liten och ensam. Jag kan verkligen få mig själv att känna mig fruktansvärt ensam. Det svänger fort ibland.

Jag behöver bli bekräftad och sedd. Då mår jag som bäst och klarar allt. När jag vet att folk gillar mig, då trivs jag. Jag har blivit en bekräftelsejunkie. Förut smög jag förbi så osynligt jag bara kunde, ville inte synas, inte märkas. Nu pushar jag mig själv att våga ta plats, försöker vara rak i min kommunikation, försöker att inte skämmas.

Tillräckligt?

Jag gör mitt bästa på varenda träningspass och tycker ändå inte alltid att det räcker till. Jag skäms för att jag är stor, för mina extra kilon, för att jag inte kan och inte klarar varenda hopp. Men samtidigt så vet jag att jag verkligen anstränger mig, och jag borde vara nöjd med att jag gör mitt bästa, fast det är lättare i teorin än i praktiken.

Det är jobbigt när humöret går upp och ner som i en berg och dalbana. Jag känner mig milt manodepresiv och önskar att det kunde lugna ner sig. Det är jobbigt att vara helt slut efter att ha gett allt och ändå inte vara nöjd för att det alltid finns andra som är bättre.

Skillnad

Men jag tar till mig alla komplimanger. De värmer, de glädjer, de kan göra min dag ibland. När jag mellan raderna kan läsa att jag gör skillnad för någon annan. Att jag spelar roll.

Det är lätt att älska mina vänner ändå tror jag alltid att det är svårt att älska mig. Varför skulle jag göra skillnad, de har så många andra, så mycket coolare än jag. Så självsäker utåt, så osäker på insidan.

Nya steg

Men överlag känns det bra. Berg och dalbanan planar nog ut så småningom. Jag letar efter mig själv, som den jag vill vara eller kanske försöker jag våga vara den jag vill vara, och det är läskigt. Det är en ny Tess som med trevande steg försöker hitta balansen.

Ibland känns det som att jag går in i fas två i livet. Lämnar mitt gamla tjockisliv bakom mig och på väg att våga ta steget ut på allvar som den sociala partypinglan jag alltid velat vara. Jag ser fram emot att få lägga viktminskning och dåligt självförtroende bakom mig för att istället bara leva utan osäkerheten.

Tidigt i morse fick jag ett mess. Det har jag varit glad för hela dagen. Det finns visst nån som tänker på mig redan innan dagen knappt börjat och det borde betyda att jag betyder något. Jag hoppas det.