There is no rest for the wicked

×

Da blog!

- Så länge man har roligt är ingen tid bortkastad -

Citalopram is da SHIT!!!!

- april 28, 2013 - by , in Gott och Blandat, with no comments -

Skruvat Ikeastol, tvättar jobbkläder. Betalat räkningar, rensat papper, gått igenom alla pappren från inskrivningen. Kollat bilderna från fredagens spelning och lagt upp dem, bloggat och druckit en shake till lunch...

Skruvat Ikeastol, tvättar jobbkläder. Betalat räkningar, rensat papper, gått igenom alla pappren från inskrivningen. Kollat bilderna från fredagens spelning och lagt upp dem, bloggat och druckit en shake till lunch bara för att se om jag gillade den.

Snart ska jag leva på shakes och jag tänkte att det var ju bra om den smakade gott.

Fasen vad skönt det är att vara mig själv igen. Jag skriver listor och bryter inte ihop. Jag är glad. Det är underbart! Ingen ångest, inga monster. Jag vill aldrig sluta äta min medicin. Jag vill må så här jämt. Livet är så mycket ljusare och vackrare nu.

Så här mådde jag tidigare också men bara när nån annan fick mig att må bra. Det krävdes alltid en annan för att jag skulle känna mig som jag gör nu, all by my self. Och det var så otroligt jobbigt att alltid bara må bra med hjälp av någon annan.

Dessutom har jag helt plötsligt upptäckt att jag har massor med folk omkring mig som bryr sig om mig. Var jag så blind förut? Antagligen. Men vart jag än tycks vända mig nu finns det nån som vill va med mig, som lyssnar, som peppar, jag kan inte tro att det är sant.

Lycklig, nåt jag inte fullt ut känt mig på väldigt lång tid, börjar kännas rätt att säga. Jag är lycklig.

Även jobbmässigt kanske det händer nåt spännande längre fram. Jag vet inte, men chansen finns och bara det känns roligt.

Jag vet inte om jag skrev nåt om besöket hos kuratorn, men det gick i alla fall bra. Hon förklarade att det tre första mötena är bedömningssamtal inför en eventuell behandling sedan. Första mötet skulle hon mest ställa en massa frågor, ja ni fattar, om min familj, jobbet, vänner, fritid och mig själv. Det gick bra tills vi kom till mig. Efter att jag svarat att jag inte tycker om mig, så kom vi inte så mycket längre.

Jag klarade inte av att prata sen. Jag svalde och svalde men klumpen i halsen satt kvar och hur mycket jag än ville fick jag inte fram fler ord. Det går så bra att skämta om hur jag ogillar mig själv. Det går så bra att skriva ut det här i bloggen, men när det blir seriöst och på riktigt vill jag bara fly, bara springa iväg för att det är så hemskt svårt att sätta ord på mina känslor.

För mina känslor känns smutsiga och fula.

Och murarna jag har byggt upp under hela mitt liv, för att kunna hantera mina känslor är så ofantligt tjocka och höga. Jag undrar hur jag någonsin ska kunna bryta ner dem.

Under Maj ska jag i alla fall tillbaka för de andra två samtalen och tills dess så ska jag fylla i några papper och svara på frågor.

På måndag börjar en ny vän sin fasteperiod inför hennes op som sker lite före min egen. Jag hoppas att det går jättebra för henne och snart, snart är det min tur.