There is no rest for the wicked

×

Da blog!

- Så länge man har roligt är ingen tid bortkastad -

Dag 02 – Min första kärlek

- november 30, 2010 - by , in 30 Dagar ur mitt liv, with no comments -

Oj, den här är inte helt lätt. När jag var liten var jag alltid kär. Jag har nog alltid haft någon jag trånat efter sedan dagis. Det började redan på...

Oj, den här är inte helt lätt.
När jag var liten var jag alltid kär. Jag har nog alltid haft någon jag trånat efter sedan dagis.

KärlekDet började redan på dagis

Jag kom till Sverige när jag var 6 år och började på dagis, Trollebo tror jag det hette. På det dagiset fanns det två killar som sedan i ettan hamnade i samma klass som jag och i flera år var jag kär i den ena eller den andra av dem.
I klassen jag hamnade i fanns det ytterligare ett par killar som jag länge trånade efter och hemska tanke, skrev kärleksbrev till.

Alltid olyckligt kär

Jag hoppas innerligt att inte någon av dem sparat nåt av breven. Själv kommer jag inte alls ihåg vad som stod i dem men jag känner på mig att jag skulle dö om de fanns bevarade. Så här höll det på ända upp i nian.
Jag var kär, ingen ville ha mig.
Jag fick aldrig chans på någon och i skolan var jag ganska ensam. Jag hade inga kompisar i min egen klass men ett fåtal i andra klasser.

Sen kom gymnasie åren och åren då jag bodde i Malmö och visst var jag säkert lite förälskad då med. Jag har alltid haft enormt lätt att bli kär och mer eller mindre alltid varit kär i någon. Själva känslan av att vara nyförälskad är ju helt underbar. En adrenalinkick utan dess like.

Min nummer 1

Jag var 20 år när jag snubblade över min första riktigt stora förälskelse. Då hade jag fortfarande inte varit tillsammans med någon på riktigt men haft tre lite mer seriösa flingar. Och med seriösa menar jag att vi hade gått hela vägen, för övrigt fanns det inte något seriöst i dessa relationer.

Hur som helst, jag var 20 och partade flera kvällar i veckan. Genom min äldsta kompis Eva lärde jag känna massor med nya människor och vi var ett tag ett enormt gäng som festade hårt umgicks jämt. En kväll i ett mörkt vardagsrum hemma hos den killen jag just då var kär i träffade jag den som skulle bli mitt livs första riktigt stora kärlek.

Först bara vänner

Det var ingen blixtförälskelse på något sätt utan sakta växte en vänskap fram som blev starkare och starkare. Vi hade helt enkelt väldigt roligt ihop och det var också i hans soffa jag sov den morgonen då jag fick samtalet om att mamma var död.

Han blev min livlina där och då, min koppling mellan mitt kaos och livet utanför.
Fortfarande var vi inget annat än vänner.
Det här var i December 1992 och i Februari hade jag insett hur enormt viktig han var i mitt liv. Jag blev kär, riktigt vansinnigt förälskad men han, han tyckte nog att vi skulle vänta lite och se hur saker och ting utvecklades.
Han var helt enkelt inte beredd att ta steget och bli ihop.
Jag satt en hel natt på golvet i hans sovrum och sa att vi MÅSTE prova. Jag kände att det var rätt i varenda cell i min kropp och jag visste att THIS IS IT!

Behöver jag ens berätta hur det gick?

Vi har varit tillsammans sedan den dagen. Förlovningen skedde i Juli 1992 och vår äldsta son föddes i Juli 1994. Sen följde de andra barnen i ett ganska snabbt tempo och till slut 2006 gifte vi oss mitt under kräftskivan på verandan på baksidan.

And the story continues…..