There is no rest for the wicked

×

Da blog!

- Så länge man har roligt är ingen tid bortkastad -

Dag 03 – Mina föräldrar

- december 1, 2010 - by , in 30 Dagar ur mitt liv, with 1 comment -

Jag har två föräldrar. Kanske låter det som en självklarhet, men faktiskt tycker jag inte att det är det. Man kan ju ha biologiska föräldrar men en helt annan uppsättning...

Jag har två föräldrar.
Kanske låter det som en självklarhet, men faktiskt tycker jag inte att det är det.
Man kan ju ha biologiska föräldrar men en helt annan uppsättning föräldrar som tar han om en.
Sen kan det ju vara så att man kanske byter ut en förälder mot en annan av olika orsaker, ni fattar.
Den moderna familjen är här för att stanna.

Men jag har två, en mamma och en pappa. Eller jag hade två.
Min mamma dog i December 1992, 43 år gammal, eller ung, beroende på synsätt.

Varför?

Familjen, som den såg ut från början

Hon dog i sömnen, somnade en natt och vaknade aldrig mer. Det i sig var inte så konstigt och känns ändå som ett behagligt sätt att gå vidare på.
Varför hon dog är fortfarande lite av ett mysterium. Jag vet helt enkelt inte exakt varför hon dog.
Det kan ha varit en kombo av smärtstillande och alkohol som kan ha varit oavsiktlig eller inte.
Jag kommer aldrig få svar på det och i det stora hela spelar det inte heller någon roll egentligen.
Hon finns inte kvar här hos oss, punkt.

Däremot, som jag skrivit många gånger tidigare, är jag helt övertygad om att hennes själ finns kvar och vakar över oss hon lämnade efter sig.

Min mamma

Mamma på 70-taletMamma var en ensam kvinna, några få vänner, men inget egentligt umgänge. Vi hamnade i Stockholm 1978 på grund av en kille hon träffat i Hangö, Finland. Han drog inom ett år, vi fick lägenheten och stannade kvar. Mamma jobbade heltid inom Hemtjänsten, var gruppledare. Hon slet för vartenda öre och pengarna räckte sällan till helt och hållet.

Eftersom jag aldrig fick lära känna henne som vuxen finns det många saker jag gärna skulle få en chans att fråga om, men aldrig kommer ha möjlighet till.
Vi hade en rätt vild uppfostran med få regler. Inga mattider att passa, alltid var det vi som fick stanna ute längst av alla, och jag och min lillebror slogs, bråkade och gjorde oftast precis som vi ville.

Som vuxen, som förälder, kan jag inte för mitt liv förstå hur hon orkade och varför hon valde att ha det på det sättet. Jag var inte rolig att ha att göra med, men då förstod jag inte bättre.

Mamma var liksom jag modell större (fast hon var definitivt inte tjock när hon var yngre), och våra matvanor var långt från de bästa. Definitivt inget jag låtit mina egna barn uppleva. Man kan säga mycket om mamma men hon var snäll och hade ett stort hjärta. Hon levde helt för oss och jag önskar inget hellre än att på något sätt kunna ge tillbaka lite för allt det slit hon gick igenom för vår skull.

Min pappa

Mamma & Pappa på 70-taletMen jag har två föräldrar och som ni märker fanns min pappa inte med i bilden särskilt mycket när jag var liten.
De skildes när jag var i 4-års åldern och jag var bara 8/9 år när jag sa upp kontakten med pappa.
Han bodde i Helsingfors (vi hade flyttat till Sverige) och han hade aldrig tid med oss. Han sårade mig enormt vid ett tillfälle när jag kanske var 12 eller så och efter det hade vi ingen kontakt alls på många år.

När jag födde Stora R kände jag att han ändå på nåt sätt hade rätt att åtminstone få vetskap om att han blivit morfar för första gången. Jag är pappas äldsta barn i en skara på 5 och Stora R är hans första barnbarn.
Det var starten till en trevande vänskap som under 16 år har utvecklats till att vi har en välfungerande om än ganska sporadisk relation.

Förändring

Det är skönt att ha honom i mitt liv, i vårt liv, och han är långt från den personen som gjorde mig så ledsen när jag var liten. Man kan förändras, så är det. Givetvis är han mer som en kär vän än en pappa, men å andra sidan behöver jag inte direkt en fadersfigur i mitt liv längre.

Min pappa bor kvar i Helsingfors därav den sporadiska kontakten, men nu för tiden är han bara ett mail eller mess bort om det skulle vara nåt.
Avstånd nu för tiden är ju ganska relativt.
Det är rätt skönt.