Dag 07 – Min bästa vän

Det här inlägget publicerades första gången den 5:e December 2010.
Idag snubblade jag över det av en slump då jag såg att flera personer googlat sig in i bloggen till just exakt det inlägget.
Så jag läste och mindes.
Ska jag berätta hur det gick sen?

Läs först:

Min bästa vän ställer upp och finns till hands när jag behöver det. Min bästa vän kan jag lita på oavsett vad det gäller. Min bästa vän är inte bara snäll och pålitlig, min bästa vän älskar också mig trots att jag inte alltid har alla indianer i kanoten.
Med min bästa vän kan jag vara precis som jag är och jag duger.

Men min bästa vän är inte en person, det är flera!
Och jag är tacksam för var och en av dem.

När jag var liten hade jag en vän jag delade allt med.  Vi lekte jämt, drömde oss bort tillsammans och hittade på en massa bus. Det har vi fortsatt med genom åren. Min äldsta vän har jag känt i 30 år.

När jag var 15 hade jag turen att ha en vän som såg till att jag hamnade på sjukhuset och inte på bårhuset.
Det är något som varken hon eller jag kommer glömma, någonsin, tror jag.

När jag var i övre tonåren och i början av vuxenvärlden hade jag en vän som alltid såg till att jag kom hem hel och välbehållen efter allt för blöta kvällar ute på stan. Det var alltid tryggt i hennes sällskap.

När jag var 20 träffade jag han jag visste skulle vara min vän för livet. Jag gav honom mitt hjärta och jag har aldrig behövt ångra det.

När jag var 30 kom jag fram till att det var svårt att hitta nya vänner i vuxen ålder men jag lärde ändå känna några som jag hoppas jag alltid kommer ha kvar i mitt liv. Bland grannarna hittade jag riktigt fina vänner.

De senaste året har jag träffat fler nya vänner än jag har gjort de senaste 10 åren.
Framför allt en som snabbt kröp under skinnet på mig.
Vi är löjligt lika, och jag tycker att hon är så sjukt jävla cool.
På riktigt!

Visst är det så att jag älskar det faktumet att hon den grymma på så många sätt är så lik mig, eller att jag är så lik henne. Det får mig att må bra och känna mig lite cool jag med.
Och det är en konstig känsla efter alla år utan värde, i mina ögon, att helt plötsligt se mig själv i henne, trots att jag lätt skulle säga att hon är så mycket mer än mig.
Det får mig att fundera, och omvärdera, vilket är bra. På många sätt.

Och ja, jag vet att jag tjatar om henne jämt, men hon är en stor del av mitt liv här och nu, så följer ni mig, får ni henne på köpet. Vare sig ni vill det eller inte.
Precis som hon hamnade här, utan att nånsin bett om det.
Sa jag att hon är sjukt jävla cool? Wonder Woman.

Jag har verkligen förmånen att ha underbara vänner i mitt liv. Vackra människor, äkta vänner, nya och gamla vänner och jag är otroligt glad att jag har dem allihopa. Mina vänner är som min utökade familj. De är mitt skyddsnät. Jag vet att bland vännerna finns det alltid någon som plockar upp mig, som har tid.

Om jag som person skulle definieras utifrån mina vänner skulle jag vara en riktigt grym jävel.
Så är det, för såna är mina vänner.

Så här ser det ut idag:

Hon jag var vän med i 30 år, samma hon som jag alltid kände mig trygg hos, sa upp mig efter 32 år och idag har vi ingen som helst kontakt.

Wonder Woman gjorde slag i saken bara ett par månader senare. I början av 2011 sa hon en dag att vi aldrig skulle ses mer och någon förklaring till det fick jag aldrig. En dag var jag inne, nästa helt utanför.

Hon som tog mig till sjukan när jag var 15, hon är kvar. Fast relationen är inte utan fnurror på tråden.

Maken är fortfarande hela mitt hjärta, min själ och min bästa vän ♥

Så här i efterhand är det konstigt att läsa och se hur jag var så säker på dessa relationer. Allt jag skrev var direkt från mitt hjärta till folk jag verkligen älskade. Folk jag trodde älskade mig tillbaka.
Livet har lärt mig att jag borde vara mycket mer krass i min uppfattning om världen. Bara för att jag älskar betyder det inte att jag blir älskad tillbaka.

Och ändå, så kliver jag in i nya relationer med nya vänner med samma öppna hjärta för alla som vill ha en plats. För sån är jag.
Fast jag har lärt mig en sak och det är faktiskt något jag börjat tillämpa i allt större utsträckning. Låt inte vänner stanna kvar på gamla meriter.

Sålla ibland, omvärdera och fundera, vad har den här personen gjort för mig, vad har jag gjort för den?
Finns det en balans?
Finns det något av värde kvar i relationen?
Det är lätt att man går runt och släpar på en bunt energitjuvar, bara på gamla meriter.
Jag var värdelös på att sålla förut men jag blir bättre och bättre.

Speciellt den sista meningen den gillar jag
”Om jag som person skulle definieras utifrån mina vänner skulle jag vara en riktigt grym jävel. Så är det, för såna är mina vänner.”
Hahahahaha, liksom. Alltså jag älskade verkligen de här personerna och tyckte att de var helt fantastiska men med facit i hand så vete tusan om jag faktiskt skulle vilja definieras utifrån dem.
Kanske ska börja definiera mig utifrån mig själv, eller?
Vad tycker ni?

Visst är det spännande att leva?
Även om man är helt säker på nåt så kan det visa sig att man har helt fel i efterhand.
That´s life!