There is no rest for the wicked

×

Da blog!

- Så länge man har roligt är ingen tid bortkastad -

Dag 11 – Mina syskon

- december 9, 2010 - by , in 30 Dagar ur mitt liv, with 1 comment -

Jag har ett syskon, en Lillebror och med det skulle det här kunna bli mitt kortaste blogginlägg ever. Om inte min kära far beslutat sig för att utöka syskonskaran med...

Jag har ett syskon, en Lillebror och med det skulle det här kunna bli mitt kortaste blogginlägg ever.
Om inte min kära far beslutat sig för att utöka syskonskaran med 3 halvsyskon åt oss.

FamiljLillebror och jag

Lillebror och jag är uppväxta tillsammans. Det var vi och mamma, större delen av vårt liv.
Av olika omständigheter hamnade vi i Sverige.
Närmaste släkten och familjen var pappa i Helsingfors och mammans familj, min mormor, moster och mina 3 kusiner.
Även de bosatta i Helsingfors.

Lillebror och jag hade kanske en annorlunda uppväxt, vad vet jag. På den tiden jämförde jag inte och gjorde jag det låg jag alltid bra till med min fria livsstil.

Vi hade sällan tider att passa. Vi åt sällan måltider ihop. Mamma var verkligen inte den kramiga typen och att kramas med mina kära är något jag har fått lära mig.
Lillebror och jag bråkade jämt!
Vi var helt galna och jag kan inte förstå hur mamma orkade.

Skitungar

Jag har minnen av att vi sprang och röjde i matbutiken, jagade varandra med gurkor som tillhyggen. Jag minns att jag var jäkligt duktig på att retas och Lillebror han vart totalt galen på mig. På många sätt var det här verkligen jobbigt.

Framåt tonåren kunde vi verkligen hata varandra på riktigt och jag vet att jag var väldigt ledsen över det, vi hade ju ändå bara varandra.

Min mamma, snälla söta mamma, var alkoholist. Det var inget jag visste då. Jag var fullt medveten om att hon drack men jag uppfattade sällan henne som full och alkoholist fanns inte ens i mina tankar förrän i vuxen ålder. Det kan säkert förklara hur hon orkade med kaoset jag och Lillebror ständigt skapade.
Det kanske till viss del också förklarar själva uppkomsten av kaoset.

Förlåt

Utan regler och tider att passa var vi nog båda riktigt äckliga som barn ibland och jag önskar inget hellre än att kunna be om ursäkt för det och få höra mamma förklara hur det var för henne, och varför allt var som det var.
Men jag har fått förlika mig med att aldrig kunna be om ursäkt och göra bättre. Istället ger jag allt det till min egen familj och gör mitt allra bästa för att vara en närvarande mamma.
Kanske är det därför jag haft så enkelt att förlika mig med att vara hemmafru.
För när ungarna var mindre var jag hemmamamma :)

Vuxna

När mamma dog kulminerade allt och jag och Lillebror som delade på lägenheten som blev kvar, kom inte alls överens. Det var bara nattsvart kaos ett bra tag, men sakta tog vi oss igenom det med.
I samma veva träffade jag Darling.

Under några år bodde vi alla tillsammans i lägenheten men när Lilla R var på väg beslöt vi oss för att flytta isär.
Lillebror började bygga familj och skaffade barn, vi skaffade fler. Åren gick och både jag och Lillebror växte upp.
Av de 3 som kom till Sverige från början har vi utökats till 11.

Halvsyskon

Mina 3 halvsyskon har jag egentligen ingen kontakt med alls. De bor i Helsingfors och jag har träffat dem, men att säga att jag känner dem skulle vara att ta i. De är alla helfinnar och pratar Finska som modersmål, vilket jag inte gör. Numer kan vi i alla fall kommunicera på engelska. När vi var mindre och de pratade finska medan vi pratade svenska var språkbarriären ett faktum.

Vi ses nästan aldrig men det är kul att de finns och jag har ju valet att ta kontakt med dem om jag vill.
Det är väl så att behovet inte riktigt finns.

Syster

Systern jag aldrig har haft, är helt klart Eva. Vi kan ha långa perioder från varandra men hittar alltid tillbaka där vi en gång var. Under alla år har hon alltid stått vid min sida, genom allt, och är det någon jag alltid vet ställer upp, så är det Eva.
Som en del av familjen är hon, en av få som kommer ihåg mamma och som varit delaktig i min uppväxt.

Mer familj

Familj för mig har inte bara med blodsband att göra. Lilla M är en del av mig, som om hon fötts ur mig, precis som killarna, trots att det ju inte är så.
Men det är så självklart för mig, att jag ofta glömmer att jag faktiskt inte burit henne i magen.
Familj för mig är de jag skulle göra allt för, och det inkluderar flera som inte bor under mitt tak.