There is no rest for the wicked

×

Da blog!

- Så länge man har roligt är ingen tid bortkastad -

Där var väggen

- mars 18, 2013 - by , in Gott och Blandat, with no comments -

Femte gången jag startar om det är inlägget. Fan vad svårt det är att säga att jag inte mår bra, när det liksom är på allvar. Att skämta om att...

Femte gången jag startar om det är inlägget. Fan vad svårt det är att säga att jag inte mår bra, när det liksom är på allvar. Att skämta om att jag är felskruvad som få, deppig och ledsen är hur enkelt som helst, för sen gör jag inget mer än ignorerar allt jobbigt tills det kommer nåt som får mig på andra tankar. Och så håller jag på så.

Men om ni tänker er den där väggen, som man brukar tala om, när folk stressar ihjäl sig och det bara helt plötsligt en dag inte finns nåt mer att ge, så tror jag att jag är där nu, fast mentalt. Fast jag vill helst bara ignorera det med. Jag är inte sjuk. Titta på mig. Jag skrattar och umgås och det märks inget alls. Jag är precis som vanligt. Eller inte.

Inte alls faktiskt. Jag känner inte igen mig själv.

Jag gick verkligen sönder i tisdags. Åter igen fann jag mig själv i en situation där jag fick ett besked om att jag skulle bli lämnad, helt utan förvarning, och trots att det kom från någon jag verkligen litade på så fick jag inte veta först, utan nästan sist, när allt var klart och uppgjort.

Det var som om marken under mig bara rasade och att jag höll ihop i tisdags och faktiskt jobbade hela dagen….jag fattar inte hur jag gjorde. Jag antar att det var lättare att göra det, än att visa alla hur otroligt dåligt jag mådde, trots att det syntes långa vägar att jag inte mådde bra.

Jag vet inte hur jag bäst ska förklara det, men det är inte det faktumet att jag numera har en ny kollega, trots att det är skitjobbigt, som var det som hade sönder mig. Det var känslan av att bli sviken av ännu en vän, på samma sätt som tidigare. Det faktumet att jag inte blev anförtrodd vetskapen innan, fick mig att inse att jag nog värderade vår relation långt mycket mer än åt andra hållet. Jag hade aldrig trott att jag skulle blivit så utesluten om jag hade fått gissa. Jag trodde jag var viktigare och mer värd.

Insikten, var det som gjorde ont.

Sen i tisdags har jag fått tänka om. Jag har ringt läkaren och för första gången i mitt liv högt sagt att jag vill träffa en läkare för att jag tror att jag är deprimerad. Det var nog bland det svåraste jag har gjort. Jag har fått vänja mig vid att fokusera på en enda sak åt gången för när jag försöker göra mera så blir allt bara kaos och jobbigt. Ångesten är min ständiga partner och sömnlösheten, Japp, som ett brev på posten.

Som att gå in i en vägg, fast mentalt. Och egentligen var det väl bara en tidsfråga innan det skulle hända.

Jag blev lämnad av nästan alla jag älskade när jag var liten, på ett eller annat sätt. Och hoppar vi fram till nutid så kan man säga att det tog mig nästan två år att komma över HON, som lämnade mig 2010. Efter det så följde min äldsta vän med fler, som lämnade mig under 2012. Jag har inte ens hämtat mig från det än. Och även fast att det inte alls är samma nu, så klarade jag helt enkelt inte av nåt mer lämnande.

Där var väggen.

Om en timme ringer väckarklockan, men jag är redan inne på dagens andra kaffe.

Godmorgon!