Det är en fråga om karaktär

Dax för det 6:e av 30 träningspass à la Fitnessfighten.
Känner jag mig sugen?
Njaaa.
Sådär va?

Det är tungt, svettigt, jobbigt men samtidigt så är det så skönt när det är avklarat.
Jag har svårt att motivera mig när jag vet redan innan att det kommer bli tungt, att det är meningen att jag själv ska göra det så tungt som möjligt.
Jag är ju en sån som behöver det utifrån, motivationen, så jag har en del knep för att trots allt få jobbet gjort.

Först och främst har jag bokat in en tid på dagen när träningen ska genomföras och det bryter jag inte. Det är helt enkelt en fråga om karaktär och att fråga sig själv ”-Hur mycket vill jag det här egentligen?”

När jag väl är ute i spåret och springer så försöker jag fokusera på annat än hur mycket jag flåsar. Fokus på rätt hållning så vinner jag ju mer än bara flåset tänker jag och ser till att vara rak i kroppen, avspänd med axlarna bakåt och nere. En stark core och upprätt hållning.
Fokus på andningen, in och ut i ett bra tempo.
Fokus på stegen, fotisättningen och sen tänka att jag är lätt som en fjäder och springandet är enkelt.
Till sist är det bara att tänka på vilka resultat jag vill ha och mentalt fokusera och se bilden av det jag vill bli framför mig.

Samma sak gör jag i styrkeövningarna. Jag räknar för mig själv för att vara säker på att jag jobbar i rätt takt och för att hålla koll på antalet övningar. När det börjar bli riktigt tungt så fokuserar jag på att verkligen göra övningen med perfekt teknik och puttar undan alla tankar som handlar om hur jobbigt det är.

Trots allt det här så jobbar jag ca 50 kcal sämre när jag kör själv, mot i Söndags när jag körde med Maken. Det rörde sig om millisekunder men jag märkte att han höll ett snäppet snabbare tempo mellan övningarna. Jag pausade gärna kanske en halv sekund mellan varje rörelse, men han gjorde verkligen inte det och det lilla, när jag gjorde som han, var märkbart jobbigare.

Det är, enligt mig, helt ok, att inte tycka att det ska bli skitroligt att träna. För det är ju inte alltid så. Det betyder inte att jag tänker skippa FFträningen eller fuska med den, utan det betyder bara att jag inte direkt längtar.
Men hur mycket gör vi inte varje dag bara för att det behöver bli gjort?
Plocka disken, tvätta, städa…vi gör det för att det behöver bli gjort och så ser jag på FFträningen med. Jag gör den för att den ska göras, ibland tycker jag att det är roligare än annars men det är långt från så roligt som ett Combat-pass kan vara.

Så alla ni, som är som jag, nu kör vi så det ryker, vare sig vi är sugna eller inte!
För vi ska nå våra mål, vi ska bli starkare och för att vi kan!