Det enda jag inte har gjort är TRÖTTNAT!

Före September 2009 kunde jag lätt hålla reda på hur mycket jag tränade under 1 år.
När våren kom skulle cykeln ut, och visst cyklade jag en del.
Tills jag tröttnade.

När snön släppte greppet om världen och skogen inte längre var antingen en blank isgata eller en enda lerig sörja skulle jag ut och promenera, och det gjorde jag, både ensam och med sällskap, tills jag antingen fick ont i benhinnorna eller tröttnade.
Vilket brukade ske ungefär samtidigt.

Jag spelade lite Badminton under 2009 tills jag blev av med min partner och tröttnade.
Jag simmade lite 2009. 2 km tog mig en timme, tills jag tröttnade.
Jag tränade hemma med Wii Active, tills jag tröttnade.

Röd tråd

Ser ni den röda tråden?
Fram till September 2009 tröttnade jag på allt, förr eller senare. Oftare förr, faktiskt.
Och ni vet ju vad som hände i September 2009.
Jag hittade till Sats i Haninge.
Jag hittade till gruppträningen.

Jag föll och jag faller fortfarande

Sedan dess har jag tränat klass efter klass. Hittat favoriter, bytt favoriter, testat nya klasser, fallit stenhårt för instruktörer, hittat nya vänner, snubblat över min tvillingsjäl.
Skrattat massor, gråtit. Stått på en scen, inför publik och visat delar av Sats gruppträning.
Levt i och upplevt en ny värld som förändrade mig, för alltid.

Det enda jag inte har gjort är TRÖTTNAT!
Jag har tränat flera hundra klasser och jag ÄLSKAR fortfarande träningen.

Vet ni hur jag vet det?

Jag insåg det igår (igen), när jag funderade på hur jag skulle hinna med att träna i Globen mellan 16:30 och 17:30 och även hinna med ett föräldramöte i skolan i Västerhaninge som börjar kl.18. Jag som dessutom verkligen hatar att rusa in i sista sekunden.
Det var när jag i huvudet pusslade minuterna för att hinna med båda som jag insåg att verkligen är fast.

Förut hade jag nämligen sett föräldramötet som ett tecken på att jag inte alls skulle träna den dagen och gladeligen avbokat träningen för att som duktig mamma prioritera mötet och slippa träningen helt utan skuldkänslor.

Jag vet det, helt säkert

Jag älskar träningen fast det har varit, och säkert kommer vara motigt ett tag.
Just idag vet jag det helt säkert.
Jag vet det för att jag var jätteledsen när jag var på väg till träningen igår. Så där så jag grät en skvätt i bilen till nån ballad och hade kramp i hjärtat.
I huvudet spelades redan hela filmen upp över hur mitt liv skulle bli.

Mitt liv

Filmen börjar med att jag känner mig helt osynlig och totalt utanför.
Jag skulle ge upp träningen för att jag inte klarar av att hantera den känslan (och den enda förloraren i det är jag).
Men jag skulle sakna träningen och alla mina vänner så mycket att jag skulle leta upp den gamla Tess som jag begravde för över ett år sedan, och så skulle jag bli henne igen.
Fet, ensam och tröstätande.
Sen skulle ingen kunna älska mig längre.
Speciellt inte jag.

Min verklighet

Så blev det inte.
Idag vaknade jag utan ont i magen.
Efter en natt då jag sovit som en prinsessa.
Bättre än jag sovit sedan hela den här karusellen började.

Och jag insåg två saker:

• Jag älskar träningen, men jag har mått så dåligt att jag nästan glömt bort det.
• Jag måste sluta må dåligt. För att göra det behöver jag veta var jag står. Limbolandet är för mig ohanterligt.

Det var alldeles för länge sedan jag kände mig så stark som jag gör idag. Som om jag har levt i världens grötigaste dimma sedan nyår men just idag är dagen klar, solig och jag har fri sikt.

Vad jag har saknat den här känslan.