Det går inte bra nu

Jag önskar att jag kunde säga att det går strålande med min viktminskning men då skulle jag ljuga. Det går inte bra, inte alls.

Visst, jag har gått ner i vikt under sommaren, vilket är en förbättring sedan förra året då jag gick upp 0.6 kg, men det går enormt långsamt. Sådär så att man måste se det över väldigt lång tid för att kunna se skillnaderna.

+

Det var ett litet plus på vågen den här veckan med och det är nu jag ska peppa mig själv med att hösten är här, festerna nästan slut och rutinerna på intåg. Visst är det så, OCH…en resa till Turkland om 11 dagar. Nä, jag har inga större förhoppningar om att jag ska hålla min vikt när jag siktar på en vecka i solen vid poolen.

Det känns inte så roligt just nu helt enkelt. FAN!

Det är först när man slutar försöka som man verkligen har förlorat

Det är bara att resa sig och fortsätta, här finns det inga vägskäl eller alternativ. Framåt är allt jag har att välja på.

Det svåraste med att gå ner mycket i vikt är inte att faktiskt bli av med kilona utan snarare att orka hålla ut den tid det tar. Att resa sig varje gång man har fallit. Att inte ge upp, att envist fortsätta.

Det svåraste är att inte falla tillbaka i gamla mönster. Återfalla till att tröstäta eller hitta tillbaka till hatet. Hatet för att man har så dålig karaktär. Hatet till sitt otympliga skal som så dåligt definierar den man är innerst inne. Det är när man är slagen det gäller att komma ihåg hur långt man har kommit.

Fokus

Det är då, när allt är som allra jobbigast man behöver fokusera på det man vill uppnå och se sina mål som nåbara vid horisonten, hur svårt det än är. Hur avlägset det än verkar.

Kan man inte själv stå stark så gör som jag och ta hjälp av vänner. De lyfter dig när du behöver hållas under armarna en stund och för dig vidare. Man behöver inte alltid vara stark själv, det går bra att sänka garden och låta andra vara starka åt en ibland.
Det gör en inte till svag utan snarare mänsklig.

Men oavsett hur, så finns det bara en väg att gå för jag kan utan tvekan säga att jag vill aldrig bli den jag var. Jag vill aldrig bli så stor igen, så alternativet att falla tillbaka i gamla spår som leder mig bakåt finns inte.
Framåt, på knäna om så är, men framåt.

Nu är det höst.

Kräftskivan i helgen blev jättelyckad. Om jag kan definieras utifrån mina vänner så är jag bra mycket bättre än jag oftast ser mig själv.
Det åts kräftor och grillmat. Ostpajerna, hallongrottorna, havrebollarna och brödet som jag hade bakat var uppskattat. Lekarna var roliga och gästerna härliga!
Stort tack alla mina vänner för att ni kom och gjorde det till en fest att minnas!

Efter kräftskivan kommer hösten så nu är det höst i min värld, och jag säger välkommen och tänker att när våren och sommaren kommer nästa gång, med bara ben och korta kjolar, ser jag fram emot att ta emot den som normalviktig. För första gången på väldigt länge.