Det händer en hel del!

Snart är februari slut och det har varit en intensiv start på 2013! Mycket roligt har hänt och mycket mer kommer hända framöver. Egentligen borde jag sväva på små moln av lycka men som alltid så har den där dystra och mörka sidan av mig alldeles för lätt för att få grepp om mig och min tillvaro.

Det är högt och lågt. Glädje och ensamhet.

Inte så att jag är ensam, men jag har så lätt att känna mig ensam, även bland andra.

Bland de roligare sakerna var givetvis Myeths spelning på Fryshuset. Det var roligt att va där och se mina vänner på scenen. Skitduktiga! Jag blev verkligen glad och stolt! För att jag känner så duktiga människor! Mina vänner!

Kvällen fortsatte med fest och vänner och nattmat på sista pendeln hem.

Sen hade jag fest och trots avhopp på grund av än det ena och än det andra så blev vi ett gäng som åt och skrattade långt in på natten. Balsam för själen! När jag är nere får jag påminna mig konstant om att jag har mina vänner kvar och att jag faktiskt räknas.

Jag och Maken var en hel dag på Balansekonomis seminarium och gick därifrån otroligt inspirerade och peppade till att göra mer med vår framtid än vi kanske trott var möjligt. Fortsättning följer på det och om vi lyckas så ska jag för alltid minnas att den 15/2 2013 var dagen vi startade från noll och började bygga nåt stort.

Jag har dessutom fått gå min första kurs på jobbet, vilket kan tyckas fånigt egentligen för jag tycker att det är en självklarhet att alla som jobbar med mat ska gå en sån kurs som Anticimex har, Grundläggande livsmedelshygien. Jag har velat gå den i snart ett år, först nu blev det av.

Kursen var jätterolig och jag fick en del fördjupade kunskaper, en del helt nya kunskaper och insikt i hur man ska göra och hur andra gör. Jag såg både sånt som vi gör bra, sånt vi gör mindre bra och sånt vi inte alls gör, (fast vi egentligen ska), på min arbetsplats.

Dagen efter kursen berättar jag för chefen att det verkligen var en givande dag, att jag fick full pott på slutprovet och godkänt. Jag säger att jag sett att vi absolut kan förbättra oss och att vi lätt kan införa bättre rutiner inom vissa områden. Typ så.

Chefen tittar på mig och säger:

Ska det vara på det sättet så är det kanske dax att du letar efter en annan arbetsplats.

Snacka om att luften gick ur mig. När Oskar dök upp på jobbet hade jag svårt att prata utan att gråta och jag stängde dörren till övriga köket för att få jobba ifred. Hur kan man skicka personalen på kurs och sedan såga av all vilja vid fotknölarna på det sättet? Jag förstår verkligen inte. Vad är ens syftet med att skicka på kurs om man inte vill förbättra alls? Det är ju helt meningslöst att jag vet hur vi ska göra om vi ändå skiter i det?

Chefen fångade mig nån timme senare och sa att hon kom på att det kanske var lite olämpligt att skicka mig på kurs och sedan be mig byta jobb. Speciellt efter som hon ville ha mig kvar, och hon hoppades att jag inte tog illa vid mig. Jag sa som det var, att jag tog jävligt illa vid mig. Hade det inte varit för att jag faktiskt verkligen tycker om mitt jobb hade jag gått direkt.

Jag funderade på det, att helt sonika bara ta mina saker och gå, men jag kom fram till att jag vinner inget alls på det. Jag gillar mitt jobb. Fast fy satan vad jag är arg och besviken. Jag kan lugnt säga att det inte känns fullt så lockande längre att verkligen alltid göra mitt bästa. Det känns som om det inte alls spelar någon roll.

Sen fick jag i fredags golvrengöringsmedel på händerna och fick lättare frätskador med klåda och väldigt ont. Nu är det bättre och jag slapp blåsor och läkarbesök, fast händerna är inte helt bra än. Tur att det är lov och jag slipper jobba på hela veckan.

Och till slut kom sportlovet. Så nu är jag ledig en hel vecka. Gott om tid alltså att fundera på hur jag vill att min arbetssituation ska se ut framöver. Vad vill jag ha ut av dagarna, förutom pengarna jag tjänar då?

Och varför är jag inte gladare och mår bättre när jag nu har så mycket roligt som händer omkring mig? Varför ska jag gå här och känna mig ensam, fast jag egentligen inte behöver? Kanske är det mera sol jag behöver? Lite mer ork, så att jag kommer på banan igen med träning och kost. Fast frågan är ju om jag skulle känna mig lyckligare då? Mina problem sitter inte i kilona, fast jag så gärna vill tro det. För då skulle det räcka med att gå ner dem för att må bra.

Framöver väntar resan till Polen, kryssning med vänner, middag med andra vänner, födelsedagskalas för mig och när värmen återkommer ska jag tillbaka till Mariaberget med vin, kex, ost och vänner. Sen när sommaren kommer blir det rockfestival, eller festivaler och en resa till Ullared.

Sen har jag funderat på det där med terapi igen. För självförtroendet. Kanske inte skulle vara så dumt, trots allt. Det här med att alltid behöva bli bekräftad av andra det faller så stenhårt när jag inte blir det. Bekräftad alltså. Och så sitter jag där och känner mig ensam fast jag egentligen inte är det.