Det suger att va förkyld

Så här mitt i förkylningstider har inspirationen tagit slut, helt slut, på flera plan.
För det första kan jag inte träna och har inte tränat på ett bra tag, känns som evigheter sen sist men det är väl ett par veckor.
Jag har visserligen inte alls ont i halsen men jag är vrålsnorig, tungandad och hostig.
Inget jag tränar med.

I och med att det inte blir någon tränin,g och dessutom har hela familjen varit och är förkylda såpass att de stannar hemma från skola och jobb, i omgångar, så har jag faktiskt helt skitit i vad jag ätit. Det har blivit bullar, i plural och efterrätter även det i plural.
Massor med bröd, och lite pasta.
Ingen lightmat, även om det inte heller bara varit pizza.

Vågen skiter jag i, jag vill bara bli frisk och komma tillbaka.
Jag saknar mitt ”jag ska inte banta” tänk och det har varit enormt träligt att äta egen mat och bara det lightaste av det lighta.
Jag önskar jag kunde tillåta mig själv att lägga om kosten utan att alltid behöva va så extrem.
Bara lite lagom, och så önskar jag att det skulle fungera, men det gör det ju aldrig, och det är också träligt.

Jag har verkligen ingen lust alls, till nåt, när det handlar om kosten och träningen just nu.
Så den här omgången av FF är bara att slänga i soporna.
Kanske var det dumt av mig att tro att jag skulle klara två omgångar på raken.
När förkylningen släpper hoppas jag hitta tillbaka, till att faktiskt VILJA tacka nej, eller VILJA välja det som jag mår bättre av, eller åtminstone det som inte tar mig längre bort från dit jag vill nå.

Just nu känns resan dock så evighetslång, som om jag aldrig kommer komma fram, och det får mig att återigen ifrågasätta vad det är jag så hett längtar efter. Varför det är så oerhört viktigt för mig att gå ner 15-20 kg till.

Varför kan jag inte bara vara nöjd, ta dagarna som de kommer. Träna och leva och NJUTA, utan att ständigt behöva fundera på hur mycket jag förstör för mig själv om jag nu vill ta en blöt kväll på stan eller njuta av lösgodiset till biofilmen.

I helgen minns jag knappt vad jag gjorde. Dagarna försvinner bland alla måsten ibland, men jag minns att jag var ute på svampplockarpromenad med söta Jesse och Spiff, och min egen Ninja.
Vi hittade massor med svamp, jag kom hem med ytterligare några kilo.
Jag var också på bio med Maken.
Supemysigt, bara vi två, inga ungar, några timmar.
Stor hink med lösgodis.
Filmen heter Contagious och kan rekommenderas.
Riktigt bra!
Jag fick också i ordning pappren som skulle in till skatteverket och vinterdäcken är lastade i bilen.
Imorgon vid den okristliga tiden 07:00 ska jag befinna mig hos Toyota för däckskifte.

Så till sist jobbar jag lite den här veckan med.
Förutom att jag är oinspirerad åt alla håll och kanter så är jobbet givetvis en orsak till usel uppdateringsfrekvens.
Fröken är inte van att kliva upp 06:15 och ge mig av hemifrån 07:40 för att vara hemma igen runt 16.
Vid 16 finns det massor att göra hemma, sånt som jag annars kunnat göra tidigare. Som handla, tvätta, laga mat och annat hemmapyssel.
Så innan jag ens märkt det har klockan närmat sig 22 och ungarna ska i säng, för att jag själv ska i säng en stund senare.

Men missförstå mig inte, det är skitroligt att jobba, verkligen, jag trivs bra.

I mitt jobb har jag träffat på Hugo.
Min gamla klasskompis.
Vi gick i samma dagisgrupp 1978 och skiljdes åt när skolklockan ringde ut för sommar lov i nian.
Då var det 1987 och vi var 15 år.
Sedan dess har jag inte träffat Hugo, förrän nu.
Nu träffar jag honom alla dagar jag jobbar.

Så i helgen tog jag mig en tripp ner för en bekant gata, bakåt i tiden och kollade in skolfoton från alla dessa år.
Det var som alltid ganska roligt att titta och minnas.
Jag bjuder här på min dagisgrupp anno 1978.
Jag sitter i en blå klänning, i mittenraden, som nummer tre från vänster.
Hugo står i översta raden som nummer 4 från vänster.

Killen intill honom, nummer tre från vänster, är Stellan. Han gick också i samma klass som jag ända upp i nian. Honom har jag inte heller träffat sedan dess, dock har jag sett på nåt enstaka kort, att han är sig rätt lik.