Det utan tvekan bästa känslan är när jag känner att jag har mer att ge

Dag 1 med matdagbok avklarad och jag är redan en insikt rikare. Nu vill jag bara att dagarna ska ticka på så jag får se om jag kan få nån ordning på mig och vikten.

Verkligheten

Allt kretsar kring vikt och mat, vilket ibland blir rätt tröttsamt och tjatigt. Samtidigt så är det så här mitt liv ser ut just nu och så här det kommer att se ut framöver. En gång överviktig alltid överviktig är inte nödvändigtvis en sanning men tyvärr en verklighet för de flesta.

Ska jag komma ner i en normal vikt och hålla den kommer jag att få jobba mot övervikten resten av mitt liv. Statistiskt sett är det få riktigt feta som klarar av att gå ner till en normal vikt och hålla den livet ut. Kroppen är inte byggd för att fungera på det sättet.

Men vi kan påverka

Men arv och gener är inte allt, vi kan självklart påverka vår situation. Även en riktigt fet person kan givetvis gå ner i vikt och leva normalviktig, det krävs bara ett livslångt engagemang för att få det att fungera.

Mat, vikt och träning är nog det jag tänker på mest om dagarna. Idag är det SaCoPu, och efter lite bollande med Inka så har jag kommit fram till vad som är nästa utmaning rent träningsmässigt. Nu är det det jag tänker fokusera på, tills jag känner att jag klarar det varenda pass.

Små men viktiga mål

Att ha små mål att sträva efter är viktigt för mig. Jag har svårt att förstå de som kommer till träningen och halvhjärtat skuttar lite lagom. Är man där, ombytt och redo så varför inte ge allt? Ibland ser jag prickar framför ögonen, jag är skakig, snurrig eller känner att jag nästan kräks.
Jag snubblar över brädan när jag hoppar för att benen bara inte orkar hoppa tillräckligt högt och först då backar jag en aning.
Bara så mycket att det värsta lägger sig och sen ökar jag så mycket jag bara kan igen.

Min bubbla

Jag tittar i speglarna framför mig på alla andra deltagare som står bakom mig och förundras över hur många som ser ut att träna lite halvhjärtat.
Desto jobbigare det är desto mer tränar jag i min egen bubbla, helt inne i min värld där jag försöker förmå mig att klara lite mer hela tiden. Så ibland tittar jag upp och ser Inka framför mig, med ett stort leende tittar hon rakt på mig, och jag absorberar en del av hennes energi och tar i lite till.

Bästa känslan

Det utan tvekan bästa känslan är när jag känner att jag har mer att ge, det värsta är när benen är döda redan i andra uppvärmningslåten med alla utfall, då vet jag att det kommer bli ett tungt pass. Så brukar det vara på Torsdagarna när jag är inne på sista dagen innan vilan. Då är benen trötta redan från start.

Men SaCoPu är ett sånt sjukt roligt pass så hur trött jag än är går det alltid att pusha mig själv igenom det och 55 minuter känns som 30 minuter max.
Jag har mycket bättre flås än styrka. När jag inte orkar är det alltid för att benen inte bär mer. Benen är min svaga punkt, de håller helt enkelt inte för det jag vill göra. Så jag gör så mycket jag bara kan, och hoppas att det kommer att jämna ut sig med tiden. Förhållandet mellan muckler och vikt tänker jag då på.

Bioimpedans

Jag har hämtat hem min våg från förrådet och jag har provat den. Jag har hittat värden från en mätning för nästan precis ett år sedan och i muskler skiljde det nästan inget. Sorgligt men sant.
Fettprocenten hade däremot minskat med 5% vilket i alla fall kändes lite uppmuntrande. Vattnet i kroppen mättes till 4% högre.

Jag vet inte om det säger mig nåt egentligen. Jag tror inte att ett år med intensiv träning skulle resultera i ingen skillnad alls i muskelmassa. Jag känner ju själv i kroppen att jag har tydligare muskler och att jag är starkare. Ska man få ett korrekt resultat så är det Kalipermätning eller Bodpod som gäller.
Bioimpedansvågarna är inte att lita på. Nu har jag gjort det i alla fall och jag gör om det om en månad så får vi se om det skiljer sig nåt.