Det värsta är när jag känner mig helt osynlig

Jag fortsätter fokusera på att hålla huvudet över ytan och hitta allt det som gjorde livet så rikt tidigare.
Tänk vilken tunnelsyn man kan få när man är mitt inne i något.
Nu, när jag inte längre är önskvärd och helt utanför ser jag flera saker.

Dels ser jag hur viktigt det var för mig.
Hur mycket det betydde.
Hur mycket det gav mig och utvecklade mig.
Inte konstigt att jag sörjer.

Dels ser jag hur mycket av allt annat i livet som jag för tillfället sköt åt sidan.
Hur många vänner som jag inte tagit mig tid till och hur jag skjutit saker på framtiden för att ta tag i dem senare.
Jag sögs in i en verklighet som kanske aldrig var för mig, men den var enormt rolig och framförallt utvecklande när den väl var.
Inte konstigt att jag känner mig så trasig.

Inte över än

Men det är långt från över än. Jag tar en dag i taget och jag gråter fortfarande när jag inser att hon inte vill ha mig mer än i periferin.
Det är inte bara hjärtat som känns stampat och trampat på, det är också förödmjukande.
Det är skämsigt att behöva ta tag i livet och erkänna för de som undrar att det är inget numer.
Inget.
Inget kvar.
Jag skäms för att det känns som att jag har misslyckats.
Hur kunde jag förlora greppet om det jag värdesatte så högt?

Jag kan inte stanna här

Men jag har beslutat mig för att jag måste vidare.
Jag har inget annat val.
Stannar jag kvar där jag blev lämnad går jag sönder, helt och hållet.
Till min hjälp har jag familj och vänner.

Avlägsna vänner som hör av sig och vill stötta, nära vänner som lyssnar och förstår.
Alla säger de samma sak.
Att det inte är snällt av henne. Att jag inte ska låta mig trampas på.
Att jag borde ta steget och lämna allt det bakom mig, gå vidare och inte nöja mig med att få ett hörn tilldelat.
Nobody puts Tess in a corner.

Ett halmstrå jag inte vill släppa taget om.

Men jag kan ta det. Än så länge.
Det är ett halmstrå och jag håller hårt i det just nu.
Värre är de gånger när jag bara känner att jag inte längre syns.
Alla andra syns, men inte jag.
Osynlig.
Värdelös.
Ingen pepp, inte en blick, jag syns inte, jag finns inte.
Då går jag sönder lite mer varenda gång.
Och jag vet inte om det är för att hon egentligen intensivt önskar att jag bara kunde lämna allt och befinna mig på annan plats. Sluta störa hennes liv.
Eller om det är för att det här är svårt för henne med.

Fast jag vet

Att inte veta det är värst av allt.
Fast jag vet en del.
Framför allt vet jag massor om mig själv.
Jag har hittat nya sidor av mig och jag har kommit till insikt på flera sätt.
Men jag vet nåt om henne med.
Sen kan hon tro att jag inte fattar om hon vill.

Perspektiv

Perspektiv på mina egna problem får jag när jag talar med snygga grannen.
Då är mitt brustna hjärta som en fjärt i rymden.
Och det är nästan så jag skäms när jag sörjer en vänskap så hårt.
Då vill jag bara vara stark och erbjuda det som finns kvar av mig.
Jag kommer alltid finnas när du behöver mig.

Helgen har passerat med massor med kärlek, fina vänner och prat om livet.
Det i livet som gör att vi alla går sönder lite när vi inte känner oss tillräckliga.
Kärleken till barnen, till familjen, till vänner.

Jag tror att jag nuddat botten och vänt nu.
Faktiskt så känns det som att jag kan andas lite lättare igen.
En dag i taget, ett steg i taget, en minut i taget om det är det som krävs.
Och jag vägrar bli en bitter jävel som sårad inte vågar ge bort hjärtat igen.
Bara så ni vet.