There is no rest for the wicked

×

Da blog!

- Så länge man har roligt är ingen tid bortkastad -

En gammal mamma

- oktober 4, 2012 - by , in Gott och Blandat, with no comments -

Igår läste jag i lokaltidningen om en kvinna som vid 42 kommit på att det var dax att skaffa barn. Efter provrörsbefruktning som inte funkade så åkte de till Danmark...

image

Igår läste jag i lokaltidningen om en kvinna som vid 42 kommit på att det var dax att skaffa barn. Efter provrörsbefruktning som inte funkade så åkte de till Danmark och provade äggdonation och vid 45 fick hon sitt första barn.

Vad tycker ni om det?

Jag kan inte hjälpa det men jag tycker att det känns lite egoistiskt.

Jag minns när jag fortfarande gick i lågstadiet och vi jämförde åldrarna på våra föräldrar. Min mamma var yngst, betydligt yngre än många andra föräldrar och jag var stolt, när det suckades av avund.
Min mamma hade precis fyllt 23 när jag föddes, pappa var ett år yngre.
I Danderyd där jag växte upp var genomsnittsåldern för förstagångsföderskor 35 år. Och flera av mina klasskompisars föräldrar hade passerat 40 med god marginal när min mamma var i början av 30.

Själv hade jag inte en tanke på att skaffa barn när jag blev vuxen. Men omständigheterna förändrades snabbt och jag hade fyllt 22 två månader innan Robert ploppade ut.
Det hade kunnat bli ännu tidigare. Min första graviditet slutade med missfall.

Så gammal mamma vs ung mamma. Vad är bättre?
Det är givetvis inte alltid bra med unga mammor. Många skaffar barn långt innan de är mogna. Och just mognadsargumentet används flitigt av äldre föräldrar. ”-Jag var inte redo tidigare.”  Men betyder det att bara för att du blir redo sent så är allt okej?
Och är det nån skillnad på en bra ung förälder och en bra gammal förälder?

Vi kan ju börja med att skippa alla dåliga föräldrar, unga som gamla. Dåliga föräldrar finns det alldeles för många av men det är en helt annan diskussion.
Om vi för sakens skull bestämmer att vi jämför mellan bra föräldrar. Skiljer det då nåt baserat på ålder?

Jag hävdar att det gör det.
För varje ytterligare decennium så blir glappet mellan barn och föräldrar tydligare. Visst finns det 60-åringar som är hur pigga som helst och hänger med i utvecklingen men jag tror att en 40-åring har mycket mer gemensamt med sin tonåring och således bättre kan knyta an och förstår dagens problematik.

När man väljer att skaffa barn och bäst före datumet redan passerat göra man det för ungens eller för sin egen skull då?

Hur kul för barnet är det när föräldrarna är jämngamla med kompisens morföräldrar?

Det här gäller givetvis papporna också. Bara för att de är kapabla till att skapa ungar tills de blir 72 betyder det inte att det är rätt att göra så.

Att säga att 45 är gammalt för första ungen kanske inte är så kontroversiellt men 40? Det skiljer bara 5 år. När börjar man bli för gammal?
Vad tycker ni?
Faktum är att riskerna ökar markant efter 35, är det nåt att ta hänsyn till?

Argumentet att bara barnet är älskat spelar åldern ingen roll, stämmer det?
Fram med åsikterna nu!