There is no rest for the wicked

×

Da blog!

- Så länge man har roligt är ingen tid bortkastad -

En känsla av sorg och maktlöshet

- september 22, 2011 - by , in Gott och Blandat, with 2 comments -

Gårdagen slutade inte alls bra. Bråk med 17-åringen som vill komma och gå här hemma som det passar honom. Helt utan att vi ska lägga oss i, helst. Jag vägrar....

Gårdagen slutade inte alls bra.
Bråk med 17-åringen som vill komma och gå här hemma som det passar honom. Helt utan att vi ska lägga oss i, helst.
Jag vägrar.

Så länge han bor hemma följer han våra regler.
Han pratar om diktatur och tycker att vi är hemskare än alla andra kompisars föräldrar.
Helst skulle han ha flyttat igår om han kunnat.

Än så länge har han hållit sig på ”rätt” sida men jag känner att han står precis intill avgrunden nu.
Ett ögonblick, ett dumt beslut till så är han kanske på väg ner.
Till vännerna som inte har ambitioner, utan bara tror att de kan leva på sina villkor, sorglösa, oansvariga och skita i allt och alla.

Som förälder känner jag mig maktlös. Det enda medlet jag har är min erfarenhet, min känsla för vad som är bra och dåligt, min förmåga att pusha i rätt riktning och alla pengarna.

Det gör mig oftast till en ansvarstagande, bekymrad och ledsen förälder som för sonen tydligen är nutidens motsvarighet till Hitler.

Tro nu inte att jag har värsta kravlistan.
Nä, utetider har vi kommit överens om tillsammans (och det funkar oftast ganska bra), jag accepterar inte skolk, tycker att det är viktigt att han har betyg nog för att kunna plugga vidare efter gymnasiet och vill att han kommer hem och äter middag kl 18 eller meddelar mig om han inte kommer. Och jag vill inte att han hoppar över middagen. Helst vill jag inte att han skippar frukosten heller.

Fan, jag minns när jag var 17, och jag var inte den trevligaste 17-åringen, men likväl låter jag varenda elakt ord han säger skära djupt i mig.
Jag vill verkligen inte vara den förälder han pushat mig till att bli.
Men jag kan ju inte heller bara stå på och se när han tar klivet över, utan att göra allt jag kan för att hindra honom.

Och med den känslan av sorg och obehag, i mitt redan lappade och omplåstrade hjärta ska jag nu försöka skaka av mig allt och dra till Sats för dagens FF-träning.

Idag är jag inte stor på jorden.


- Postat genom BlogPress från min iPad

Tags:
  • Anki

    Kom ihåg att det inte spelar någon roll hur sent de hans kompisar får vara ute eller vad de får göra, det är det som du säger för honom som gäller och that´s it. Tro mig när jag säger att det inte är roligt att ha föräldrar som inte bryr sig om när man är hemma eller vad man gör. Jag är ett levande exempel på att om jag inte hade tagit mig ifrån mina obrydda föräldrar så hade det varit ute med mig. Jag hade fortfarande kunnat göra vad jag vill utan att få konsekvenser. Det gäller att sätta hårt mot hårt Tess. Det kanske inte är enkelt men det är en trygghet. Han vet var han har dig. Kom ihåg att du gör det för hans skull. Och det kan vara skitjobbigt att vara hård men tro att det kommer ge honom något. Kanske inte idag, kanske inte imorgon… men när han är tillräckligt gammal för att inse det. Bli inte förvånad om han om 10 år tackar för allt. :)

    • http://www.partypinglan.se Tess

      Det är skitjobbigt på alla sätt och vis.
      Man vill ju ge honom hela världen men när han inte respekterar alls utan bara struntar i det vi säger får han ingenting.
      Jag viker inte på det jag tycker är viktigt men självklart diskuterar vi tider och sånt så att han får vara med och bestämma också.
      Det har jag sagt sen han var liten, att jag skiter blankt i vad alla andra har för regler, det är våra regler som gäller hos oss och jag kommer inte ändra på sånt jag tycker är viktigt baserat på vad hans kompisar får eller inte får.

      Och samtidigt, så hatar jag att vara den elaka.
      Jag mår dåligt när han säger att jag är dum, orättvis och att han skiter i mig, i oss. Att han hellre är med sina kompisar och att han aldrig kommer ändra på sig eller anpassa sig.
      Jag vet hur det är att vara 17 och rasande arg, men det e fan ännu jobbigare att vara 39 och stålsätta sig för att inte ta åt sig och bara förlita sig på att man gör rätt och att det kommer att bli bra.

      Tack för din kommentar, den får mig trots allt att må bättre!
      Kram på dig!