En PAUS i livet

Att köra VLCD, det är som att sätta livet lite på paus. Den tanken är både tragisk och farlig. Men så känns det. Det tragiska ligger i att utan fika, restaurangbesök, och öl eller vin nu och då, känner jag mig inte 100% levande. Jag befinner mig i ett vacum, ett självvalt sådant, temporärt. Maten betyder så mycket, och för min del kan vi sätta ett =-tecken mellan träffa vänner = fika, festa = gå på krogen, fira = alkohol, njuta = restaurangbesök osv.

När jag bryter det här mönstret och fikar med en kompis och håller mig till svart kaffe, så tänker jag samtidigt att ”det är ju inte för evigt”.

Det är där det farliga kommer in. Att jag liksom lägger saker på paus och tänker att jag ska ta igen dom senare. Att jag tänker att allt det där goda jag inte äter nu, kan jag välja sen, för jag vet ju att DET GÅR INTE. Alltså visst, jag kommer givetvis festa loss och njuta av mat igen men jag kan samtidigt inte gå tillbaka till mina gamla vanor fullt ut, då är ju slaget helt förlorat.

Jag är väldigt medveten om det här och letar efter nåt i mig som kan ersätta behovet av maten i alla situationer, men jag hittar det inte. Jag är född med att mat/godis är belöning, tröst och avstressande. Jag vet att jag är sån men jag vet inte om jag någonsin kommer kunna ändra på det. Jag kommer nog troligen få jobba mot det resten av mitt liv.

Och visst, är jag medveten om hur jag fungerar går det att undvika situationer som är jobbiga. Jag tackar nej till kompisträffar som inkluderar mat eller alkohol. Jag fikar med folk som inte beställer in värsta smarriga bakelsen. Jag lagar ingen mat till familjen, det får maken göra. Jag är inte ens i köket under middagen. Och det funkar just nu. Det är inte alltid lätt men det är inte svårt heller. Det är bara att bita ihop och bestämma mig för hur jag ska hantera en viss situation och sen göra.

Första steget är i alla fall att må bra. Då har jag eliminerat allt behov av att äta för att dämpa sorg och ångest. Dessutom är jag mycket starkare när jag mår bra och kan stå emot bättre. Andra steget måste bli att hitta en ersättare för maten när det kommer till att fira nåt eller ”lyxa till det lite”. Jag vet inte hur jag ska göra det, men jag ska försöka.

Inne i min tredje vecka nu och det är inte så svårt som det kan verka.

Jag har en tydlig tidsplan, ett mätbart mål och roliga händelser framöver som lockar till att verkligen hålla mig till planen. Att nå målvikt har blivit fullt möjligt och ligger inte alls så långt borta. Kryssning med maken i sommar, resan till Turkland i 14!! dagar med vänner och bara tanken på att inte behöva känna att sovsäcken är tre nummer för liten känns härlig.

Att jag kommer nå fram tvivlar jag inte på men hur det går sedan känns mer oroligt. Jag kommer behöva börja bränna lite energi på riktigt om jag ska kunna både festa och hålla vikten. Planer på kettlebell träning och eventuellt klara den där joggingutmaningen jag inte klarade för ett par år sedan ligger lite på lut.

Men inte gå händelserna i förväg nu.

Först fokus på första omgångens 6 veckor!

Sedan besluta hur omgång 2 ska se ut.

Halvvägs in på den ta ett beslut om att lägga till träning och sakta börja. Då är vi inne i April nånstans. Känns som en bra tid att börja träna.

Helt off topic konstaterar jag idag att det är tre veckor sedan tag åt Diklofenak för problem med fötterna. Jag provade av en slump stödstrumporna jag hade liggandes i strumplådan och sim-sala-bim, inte ont längre!!!

Jag har ingen aning om hur det kunde göra sån enorm skillnad, och jag har medvetet också gått mindre bara för att vila fötterna lite men trots allt, jag har inte ont! Helt otroligt!