Ett vrickat förhållande

Att göra någon form av matsedel när man bara har 1400-1500 kcal att jobba med borde egentligen vara en baggis.
Jag menar, det är inte mycket mat vi pratar om.
Å andra sidan kan man ju göra det precis hur komplicerat som helst, för att få ut så mycket mat som möjligt för 1400-1500 kcal.

Fast då är jag tillbaka i det här med light- och lättprodukter. Som mejeriprodukter mer eller mindre utan fett.
Det är inte naturligt och VAD har de satt dit ISTÄLLET för fettet de har tagit bort?
Socker och sötningsmedel, bland annat. Japp.
I många fettsnåla mejeriprodukter är det mer tillsatt socker och/eller sötningsmedel. För att vi sällan läser innehållsförteckningen ordentligt.

Jag känner mig lite som om jag väljer mellan pest och kolera. Egentligen gillar jag inte att basera min kost på sånt som är så långt från sanningen som yoghurt med 0.1% fett å andra sidan så handlar det om att bli mätt, utan att äta i kalorier som en byggarbetare.

Å jo jag vet, jag är ju inte stor i maten, det borde inte vara ett problem för en sån som jag, som får göra ett tidsschema för att få i mig maten, och för att toppa det hela sällan är hungrig.
Men lagen om alltings jävlighet gör givetvis att i samma sekund som jag gör verklighet av planerna att äta lågkalorikost, så blir jag givetvis livrädd att jag ska bli vrålhungrig och vill ha mycket mat på min tallrik. Det handlar inte så mycket om ifall jag verkligen är hungrig eller inte, utan snarare om det faktumet att har jag bara en pyttig portion BORDE jag bli hungrig, och sen är det kört att känna sig mätt.

Jag har ett riktigt vrickat förhållande med maten, jag vet.
Så blir det när man bantat sedan första klass och aldrig älskat sig själv.
Maten blir både en drog, en tröst och det som i slutändan skiljer mig från den som dog av svält. Jag MÅSTE äta, det måste vi allihopa, och samtidigt lyckas kontrollera alla känslor jag har förknippat med maten.
Skammen, framför allt. Skulden, synden, trösten, njutningen, och ännu mer skuld.

Ett varningens ord här till er föräldrar som har småtjejer som petar i maten, kanske för att de skäms för att äta eller överviktiga barn. Det går att hantera det bra mycket bättre än det jag växte upp med och ingen behöver bli så skruvad som jag ibland känner mig.
Var föräldrar och lär barnen att äta ordentligt men nyttigt. Grönsaker, frukt och rena livsmedel med så få tillsatser som möjligt. Fall inte för ” alla andra får ju” och skicka med barnen kakor i matsäcken, Pucko att dricka och pengar till en glass.
Vet ni inte själva vad som är bättre och sämre så läs en bok, läs 10, men ge era barn sunda tankar kring maten och gör inte den till ett större problem än den behöver vara.

Hur som helst.
Hur väljer ni i mejeridisken? Minimjölk och Kvarg med 0.1% fett?
Och för övrigt, hur väljer ni bröd, snabbmat, korvar?
Vad har ni för kriterier?
Läser ni innehållsförteckningar?

Jag gav upp maten och träningen till 100% i sommar. Jag orkade inte, tyckte alldeles för synd om mig själv, tappade all lust och vilja, och inspirationen och träningsglädjen…ja de dog redan tidigt i våras när det på allvar började gå upp för mig att jag verkligen på riktigt blivit avslutad.
Sedan dess har jag bara försökt hitta tillbaka till det som betydde så fasligt mycket för mig, men det är svårt och ångestladdat.

Nu blir det 100% i en helt annan tappning.
Ångest eller inte så tänker jag ge 100% för att hitta tillbaka, på alla plan.
100% är det jag kommer leva efter i höst och vinter!