Facebook, ett socialt ansvar

På temat föräldrar och barn på Facebook.

Låt oss säga att jag hade haft mina barn som vänner på Facebook, vilka fördelar hade det gett mig?

Smarta barn väljer att inte visa alla sina statusuppdateringar för föräldrarna. Att ställa in Facebook så att föräldern inte kan ta del av allt som skrivs är inte ett dugg svårt, däremot är det kanske ett bra sätt att förvilla en intet ont anande förälder, med lite dåliga kunskaper om hur det funkar.

Så där sitter man och läser och fattar inte att man inte ser allt som skrivs.

Sen har vi det där sociala ansvaret för allas barn. Hur ska jag ta ställning till sanningar som att någons 14-åring röker? En 15-åring som dricker? Ett barn som enligt mig lägger ut ”olämpliga” bilder? Var drar jag gränsen?

För jag förutsätter att om det handlade om mina barn och någon vuxen fick vetskap om nåt liknande så skulle jag få veta det. Det betyder att jag i min tur skulle känna mig tvungen att meddela andra barns föräldrar varje gång jag såg nåt jag tyckte jag själv hade velat veta om mitt barn. Det är ett stort ansvar att ta.

Det är ett svårt ansvar för jag tror knappast mina barn skulle uppskatta om jag skvallrade på deras vänner, samtidigt tycker jag att det är varje vuxens skyldighet att säga ifrån och inte låta saker passera osedda bara för att det är någon annans barn. Om alla barn idag blev mer sedda skulle vi inte ha så mycket problem med dem.

Och till sist, så tycker jag att det verkligen är barnens privata sfär, Facebook. Det är inte jämförbart med chattrummet på Habbo eller Stardoll. Facebook är mer som när jag var 15 och satt i timmar med Eva i telefonen för att prata om allt som var så viktigt i livet när man var 15.

Saker som min mamma hade satt i halsen av om hon vetat, men det hör liksom till när man är på gränsen mellan barn och vuxen, att utforska, testa gränser och tro att man är odödlig. Det hör till att man testar sånt som cigaretter och alkohol och föräldrarna kanske kan få vara lyckligt ovetande om den där allra första klunken eller ciggen. Och barnen kan få prata ostört med varandra om det.

Det är ju ändå inte där problemet ligger om du har problem med dina barn. Det handlar så mycket mer om vad de bär med sig hemifrån i form av uppfostran, värderingar, självkänsla, trygghet och balans, när de är så stora att de vill börja bryta banden.

Inte så att vi ska lämna dem helt ostörda. Snarare så att vi ska prata om det och låta dem dela med sig själva av det de vill, utan att vi tvingar in en fot i dörren. Öppna upp för många intressanta diskussioner och samtal! Givetvis med undantag för att alla barn inte funkar på samma sätt. Skulle jag tro på allvar att jag kunde rädda mitt barn genom att ha dem som kompisar på Facebook, genom att kontrollera allt de gör så skulle jag göra det utan att tveka. Jag skulle göra vad som krävdes för att rädda mina barn.

Reportern frågade mig om jag tyckte att andra gör fel när de vill kontrollera allt deras barn gör och mitt svar på det är att jag tror att de allra flesta föräldrar alltid gör det bästa de kan för sina barn. Det finns lika många sätt att göra saker på som det finns barn i världen. Visst finns det alldeles hemska föräldrar också, men merparten tror jag handlar utifrån det de tror är det bästa just då.

Mer på samma tema