Fan vad snygga vi var!

I och med mitt jobb har jag blivit väldigt påmind om min egen skoltid.
Dels jobbar jag i en skola och bara det får mig ofta att fundera på hur det var i skolan när jag var i skolåldern.
Dels har det fallit sig så att en av alla de som äter i skolmatsalen är en av mina tidigare klasskompisar.

Vi träffades redan på dagis och följdes sedan åt i 9 år, genom hela grundskolan.
Honom träffar jag i stort sett varje dag jag jobbar, och det är ett alltid lika trevligt ”-Hej Teresa” som hörs när han passerar mig.
En av få som fortfarande kallar mig Teresa.

Men nu var det inte om honom jag skulle skriva.
Jag tänkte mest att det är lustigt hur saker och ting utvecklar sig.

Sen jag gick ut nian har jag inte haft mycket kontakt med nån från min klass. Jag hade ju egentligen inga vänner i klassen.
På Facebook har jag några få tillagda från min gamla klass, inte heller där har vi någon direkt kontakt men det är trevligt att se bilder på deras barn och intressant att se hur deras liv blev.

Jag vet inte vart jag vill komma egentligen, men det är nån tanke som snurrar i mitt huvud om hur folk kommer och går i våra liv.
En av tjejerna i min klass i grundskolan träffade jag många år efter det att vi gått ur nian och trots att vi egentligen adrig umgicks i skolan bjöds hon in till dopet av 17-åringen som då var liten bäbis. Hon kom och var den som ringde i kyrkklockan. Efter det tappade vi helt kontakten igen.

Sen råkade hon svara i telefon vid ett tillfälle när jag ringde till Blodgivningscentralen och hon kände igen mig så vi pratade en stund.

2009 hittade vi varandra på Fb och vi mailade ett par gånger och berättade om hur många ungar vi hade och sånt.
Sen blev det tyst, igen.

För någon vecka sedan kommenterade hon nåt jag skrivit på Fb och det i sin tur ledde till att jag någon vecka senare åkte in till stan och lunchdejtade henne.
Det blev en jättetrevlig lunchdejt och vi pratade massor.

Konstigt med folk man har haft i sitt liv i över 30 år, som man liksom inte känner, men ändå känner på nåt sätt.
Och man kan ju undra hur det kommer sig att våra vägar korsats så många gånger under årens lopp, trots att vi egentligen aldrig umgåtts.

Sist jag träffade henne, före det att vi lunchade, var alltså för 17 år sedan. Och sist jag träffade honom jag nu träffar varje dag när jag jobbar, var för 24 år sedan och nu helt plötsligt har jag träffat dem bägge, nästan samtidigt. Det är konstigt hur livet blir, på sätt man liksom aldrig kunnat ana innan.
Men det är väldigt trevligt.
Det är jobbigt och roligt att bli påmind om historia man glömt eller valt att glömma.
Det är kul att få höra hur deras liv blev.

Det är konstigt att jag tycker att de ser precis likadana ut nu som den dagen vi slutade nian, bara lite äldre.
Jag undrar om de tänker samma sak om mig?
Det är konstigt hur 24 år kan kännas som igår ibland när jag påminns om allt som var jobbigt i skolan, trots att det är en evighet sedan.
Och när hann jag egentligen med att bli så gammal som jag är?

Fyfarao, jag fyller 40 år nästa år.
Ja, det gör vi ju i stort sett allihopa som gick ut 9A i Fribergaskolan 1987.

Fan vad snygga vi var!