Fan vad tröstlöst

Den där jäkla vågen och jag är fan inte några goda vänner. Jag börjar undra om vi kommer att bli det, någonsin.
Å andra sidan har jag ett liv, ett riktigt bra liv som jag lever med glädje. Men dagar som idag känner jag att jag hade lätt kunnat ge upp, om jag bara hade haft nåt att ge upp, vilket jag inte har.

Jag funderade idag på om jag skulle köpa mig en flottig bulle, kanske en chokladkaka eller en burk Ben & Jerry´s, eller all of the above, för att trösta mig med, men insåg att för mig finns det ingen tröst att hitta i maten längre. Tanken kändes snarare äcklig. Tröst får jag istället av vänner och familj.

Och utlopp för mina frustrationer får jag genom att prata med mina vänner och genom att träna, på samma sätt som jag sorterar mina emellanåt väldigt förvirrade funderingar.

5 månader

Idag är det 20 veckor precis, 5 månader, och inte ett jäkla hg har jag gått ner, inte ETT ENDA!
Fan vad tröstlöst.
Men jag kan inte säga att tiden varit bortkastad, jag har upplevt så mycket roligt dessa 20 veckor.

Jag hade aldrig trott att jag skulle kunna träna 6 pass i veckan men ändå inte gå ner i vikt. Speciellt inte med tanke på att jag har ganska bra koll på vad jag stoppar i mig och generellt är det inte så mycket.
Bevisligen så går det.
Bevisligen så vet jag heller inte vad det är som gör att det inte fungerar eftersom jag verkligen försöker men inte lyckas.

Provat allt

Jag har dragit ner på kolhydrater, ökat upp mängden mat, varit både mer och mindre restriktiv. Jag har tränat mer och jag har tränat mindre men ingen kombo tycks fungera. Nåt är det helt klart som inte stämmer, jag önskar jag visste vad. Ett tag funderade jag på om jag fuskade på passen och inte tränade tillräckligt hårt, men jag vet att jag pushar mig själv skithårt, so that´s not it.

Jag har också funderat på om det jag tror att jag äter, och det jag faktiskt äter, inte stämmer, men till stor del tycks det stämma, när jag skriver matdagböcker och kollar. Kanske då att jag äter lite lite mat, sällan för mycket.
Efter en operation på grund av knölstruma ska jag egentligen äta Levaxin. Den sista tiden har det väl varit lite sisådär med det. Ska ta och boka tid imorgon för provtagning. Sköldkörteln styr trots allt ämnesomsättningen så visst kan det påverka…

Fan vad tröstlöst

Det hjälper ju inte att gräva ner sig även om det skulle va rätt skönt. Det är bara att fortsätta, sätt ena foten framför den andra och gå. Fan vad tröstlöst.
Stå rak, ner och bak med axlarna, stå stolt, det har varit en lång väg hit, där jag står idag, och jag har utvecklats enormt, se det. Lite beröm skadar inte, även jag kan få tycka att jag är duktig ibland.

Duktiga Tess, med sina matdagböcker och sina 6 träningpass i veckan, med sitt fokus och sin envishet. Kommer just nu ingenstans. Halkar runt i leran, ett steg fram, två bak.
Fan vad tröstlöst.

När slutar alla andra att tro på mig?

Men jag har inspirerat andra på min väg. Fått folk att försöka på nytt, ta tag i saker och tro på sig själva. Fått folk att vilja, inspirerat med träningslust och målvittring. Det är grymt att få inspirera andra och se hur de blir peppade av saker jag säger, skriver och gör. Hur länge kan jag fortsätta inspirera? När upptäcker även de att jag inte kan, att jag inte kommer vidare?
Varför kommer jag inte vidare?

Fan vad tröstlöst. Så jäkla hopplöst. Och inte ens alla fula ord får det hela att kännas bättre. SKIT!