Ångest, bara ångest

Tandläkaren är ångest för mig. Har under många år helt ignorerat behovet av tandläkare och prioriterat bort det för att det är för dyrt. Några enstaka besök har jag gjort, när det varit akut men alltid med skammen utanpå. Jag har skämts för att jag vet att jag borde prioritera annorlunda men valt att inte göra det.

Jag har under många år lidit av tandläkarskräck och det har varit enormt svårt att ta sig dit, även när det varit akut. Jag har insett att jag kan ha väldigt ont och vara extremt smärttålig när det kommer till att alternativet är ett tandläkarbesök. Dessutom kommer man rätt långt om man rotar i mitt medicinskåp.

Dax för besök

Nu kände jag återigen att det var dax. Har problem med en tand som är trasig och svullen. Det gjorde jätteont ett litet tag men nu gör det inte alls ont, fast svullnaden ger inte med sig och jag misstänkte att det var en infektion. Jag fick tips om en snäll tandläkare så jag ringde dit och berättade allt.
Framför allt berättade jag om hur jobbigt det brukar vara för mig att gå till tandläkaren och den snälla sköterskan lovade att informera tandläkaren om det.

Igår var jag där för en undersökning. Tandläkaren var snäll och proffsig. Gick igenom mina tänder noga utan att vara nedlåtande för att jag misskött dem och berättade sakligt om vilka problem jag hade och vad vi skulle prioritera. Sköterskan var lika trevlig hon och bägge var måna om att jag kände mig trygg och så bekväm man nu kan vara hos tandläkaren.

Domen

Mycket riktigt så har jag en infektion i en tand, antagligen ända ner i benet och i tandköttet. Så även om jag inte har ont var det bra att jag gick dit innan infektionen spridit sig eller förvärrats.

Det konstiga med det här är att det inte alls kändes så jobbigt som det gjorde för några år sedan när jag senast var hos tandläkaren. Den värsta ångesten dök aldrig upp.
Jag vet inte vad det är som hänt med mig.

Vem är hon, den där Tess?

I somras insåg jag att jag hade blivit av med den värsta rädslan för getingar (förut fick jag panik av allt som surrade), jag är inte heller lika orolig över att köra till nya ställen och behöva leta parkeringsplats, vilket gav mig panikångest förut.
Och nu tandläkaren, som överträffade alla förväntningar.

Nåja, det var ju bara en undersökning tänkte jag igår.
Idag var jag tillbaka och gjorde en rotfyllning och vet ni vad?
Det gick jättebra!
Inga problem alls faktiskt.
Kan inte säga att jag älskar det, men paniken och ångesten infinner sig inte.
Vilken lättnad!

Uppgraderad

Nåt är det helt klart som hänt. För jag är inte som jag brukar va. Det här är inte en version av mig som känns bekant. Men det är vansinnigt skönt för det som förändrats är alla de jobbiga bitarna. Som att jag skämdes på gymet, som att jag var blyg och obekväm bland folk jag inte kände, som ångest för än det ena och än det andra.

Jag snubblade in på Salmingbutiken i Sky City igår. För ett år sedan hade jag knappt vågat mig in dit, nu vågade jag till och med prova ett par bikinis! Sånt är stort för mig.
Det bästa av allt var att de passade! och inte nån heffaklumpsize, utan en helt normal svenssonsize!
Sjysst!
Så jag kom hem med en riktigt snygg bikini som matchar min resväska och mitt rosa Malibu Body butter.

Turkland, here I come!

Kommentarer

• 03 september 2010, PartyPinglanSE Tycker:

  Nytt på Partypinglan.se: Plättlätt http://bit.ly/aAukIZ ”#Twitter

  Den här kommentaren kommer från Twitter

• 03 september 2010, Jessica Tycker: Hej kusin, sa bra att svara grejer har blivit lattare. Snygg bikini. Ha det jatte trevligt i Turkiet med dina kompisar. =)
• 03 september 2010, Jessica Tycker: Nar ar forresten bilderna tagna av dej? Kande knabbit igen dej...dom som var gamla...

Vissa dagar hinner jag knappt med att avsluta mina meningar och tankar. Multitasking-Tess visar sitt sanna fula tryne och tror på fullt allvar att det är effektivt och ger ett bra slutresultat om hon bollar 10 saker samtidigt. Andra dagar är sådär lagom fyllda, så slötiden blir precis lagom till ett par koppar kaffe men inte mycket mer.

Fröken rastlös

Dagar som idag däremot, när det inte fanns så mycket att göra från början, och det som skulle göras är klart redan runt 14 då blir fröken rastlös. Längtan till kvällen gör sig konstant påmind och jag kan inte sluta stirra på klockan i hopp om att kunna trolla bort en timme eller två.

Vad praktiskt det skulle va om man kunde buffra tiden så man hade lite att ta av de dagar den inte räcker till och slapp vänta så länge när man har för mycket tid över..

Kvällens lockelser består av SaCoPu, premiär för nya korren, med både Anna och Inka på scenen. Sen hem, duscha, äta och kolla på SYTYCD finalen ikväll. Lovely evening.

Not so lovely

Lika lovely blir inte morgondagen då jag ska till tandläkaren. Här har ni en som lider av tandläkarskräck, bigtime! Inte så att jag är direkt rädd för tandläkaren men jag mår illa av lukten, av borrljudet och tanken på de där äckliga sprutorna.

Tragiskt nog är mina tänder rätt dåligt prioriterade och det här kommer bli en lång och dyr historia, men som med allt annat börjar även den med ett steg och det är det jag ska ta imorgon, sen får vi se hur det utvecklar sig.

18 år

Visst har jag tänkt till när jag bokade min tandläkartid, eftersom jag har bokat in den på min och Darlings 18-års dag! Lite tilt i hjärnan kanske? Hur som helst så ska vi fira på Fredag istället, med middag och biobesök. Vi har bokat biljetter till premiären av Salt och det ska bli jättemysigt.

18 år tillsammans får mig att känna mig gammal, men vi var unga när vi träffades. Det har varit otroliga 18 år med många äventyr och jag hoppas det blir minst lika många år till. Nu när barnen börjar bli stora kan det ju också bli andra äventyr än de man har som småbarnsförälder.

18 år tillsammans innebär också att det är 18 år i December sedan mamma dog. Konstigt, det känns inte alls som om det var så länge sedan.

Nya instruktörer nya pass

På Måndag har jag bokat SaCoPu med en ny instruktör på Sats. Ryktet säger att hon var rätt kass och min kompis som gick i Måndags avbokade nästa måndag direkt efteråt. Nu försöker jag tjata mig till att hon ska gå med mig på måndag i alla fall, och ge henne ännu en chans.

På nåt sätt hoppas jag att hon ska visa sig vara bättre den här gången. Passet på Måndagar var ett som jag hade velat börja gå på, men inte om jag inte gillar instruktören, det går inte. Det är det eller Bp på fredagar jag väljer mellan men jag vill hellre ha ett SaCoPu-pass än ett Bp-pass.

Igår gick jag faktiskt på dubbla pass igen. Det var första gången sedan innan sommaren. SaCoPu till lunch och Bp på kvällen. Jag tänkte att jag ska träna lite mer nu de sista 10 dagarna innan jag åker till Turkiet men frågan är hur många fler pass det kommer att bli, nåt enstaka om jag gissar rätt, jag har redan rätt fullt i träningskalendern.

Balans

Jag har funderat lite mer på det här med maten och min vikt och det faktumet att jag inte gått ner nåt de senaste veckorna. Det är lockande att lägga om maten och börja hoppa över måltider igen men jag har bestämt mig för att vänta ut det och öka träningen så mycket jag kan.

När jag tränar så behöver jag äta och jag är naturligt hungrig och känner i kroppen att jag verkligen behöver den energin jag får från maten. Så hur lockande det än är ska jag hålla fast vid mina nya rutiner har jag tänkt. Speciellt frukosten som jag har jobbat så hårt med, den ska jag se till att jag inte slarvar bort igen.

Så nu väntar jag ut kroppen. Kanske är det så att den behövde paus ett tag för att komma igen. Kanske är det så att balansen är så ömtålig att när jag drog ner på träningen med några pass och ökade maten, om än bara lite, så slog det över åt fel håll.  Om det är så så behöver jag ju bara putta allt lite, lite åt andra hållet så börjar det funka igen, enkelt i teorin i alla fall.

Kommentarer

• 01 september 2010, PartyPinglanSE Tycker:

  Nytt på Partypinglan.se: Så här framåt eftermiddagen http://bit.ly/9U0e7J

  Den här kommentaren kommer från Twitter

Visst, jag har gått ner i vikt under sommaren, vilket är en förbättring sedan förra året då jag gick upp 0.6 kg, men det går enormt långsamt. Sådär så att man måste se det över väldigt lång tid för att kunna se skillnaderna.

+

Det var ett litet plus på vågen den här veckan med och det är nu jag ska peppa mig själv med att hösten är här, festerna nästan slut och rutinerna på intåg. Visst är det så, OCH…en resa till Turkland om 11 dagar. Nä, jag har inga större förhoppningar om att jag ska hålla min vikt när jag siktar på en vecka i solen vid poolen.

Det känns inte så roligt just nu helt enkelt. FAN!

Det är först när man slutar försöka som man verkligen har förlorat

Det är bara att resa sig och fortsätta, här finns det inga vägskäl eller alternativ. Framåt är allt jag har att välja på.

Det svåraste med att gå ner mycket i vikt är inte att faktiskt bli av med kilona utan snarare att orka hålla ut den tid det tar. Att resa sig varje gång man har fallit. Att inte ge upp, att envist fortsätta.

Det svåraste är att inte falla tillbaka i gamla mönster. Återfalla till att tröstäta eller hitta tillbaka till hatet. Hatet för att man har så dålig karaktär. Hatet till sitt otympliga skal som så dåligt definierar den man är innerst inne. Det är när man är slagen det gäller att komma ihåg hur långt man har kommit.

Fokus

Det är då, när allt är som allra jobbigast man behöver fokusera på det man vill uppnå och se sina mål som nåbara vid horisonten, hur svårt det än är. Hur avlägset det än verkar.

Kan man inte själv stå stark så gör som jag och ta hjälp av vänner. De lyfter dig när du behöver hållas under armarna en stund och för dig vidare. Man behöver inte alltid vara stark själv, det går bra att sänka garden och låta andra vara starka åt en ibland.
Det gör en inte till svag utan snarare mänsklig.

Men oavsett hur, så finns det bara en väg att gå för jag kan utan tvekan säga att jag vill aldrig bli den jag var. Jag vill aldrig bli så stor igen, så alternativet att falla tillbaka i gamla spår som leder mig bakåt finns inte.
Framåt, på knäna om så är, men framåt.

Nu är det höst.

Kräftskivan i helgen blev jättelyckad. Om jag kan definieras utifrån mina vänner så är jag bra mycket bättre än jag oftast ser mig själv.
Det åts kräftor och grillmat. Ostpajerna, hallongrottorna, havrebollarna och brödet som jag hade bakat var uppskattat. Lekarna var roliga och gästerna härliga!
Stort tack alla mina vänner för att ni kom och gjorde det till en fest att minnas!

Efter kräftskivan kommer hösten så nu är det höst i min värld, och jag säger välkommen och tänker att när våren och sommaren kommer nästa gång, med bara ben och korta kjolar, ser jag fram emot att ta emot den som normalviktig. För första gången på väldigt länge.

Kommentarer

• 31 augusti 2010, PartyPinglanSE Tycker:

  Nytt på Partypinglan.se: Det går inte bra nu http://bit.ly/9QItPM

  Den här kommentaren kommer från Twitter

• 31 augusti 2010, Eva Tycker: Förstår att det känns motigt med vikten nu men jag tror att din kropp bygger en massqa muskler nu så din kropp håller på att omformas fast det inte syns på vågen! Du skrev ju själv här om veckan att du faktiskt kommer i en storlek mindre i kläder osv.. Du är jätteduktig och kommer att klara dett med glans även om det känns motigt emellanåt. Fokusera inte så mycke på vågen.. kanske ska börja väga dej var 14 dag i stället för en gång i veckan.. bara en liten tanke.. Kämpa på vännen! Du är bäst!

Det är kräftskivan som nalkas och som alltid tar jag på mig än det ena, än det andra som allt ska göras dagarna innan det är dax.

Jag och mitt gröna förkläde

Bröd brukar jag baka och förra året tror jag att jag bakade ostpaj med, vilket jag har gjort i år igen. I år har jag bakat fika till kaffet också. Allt är dock helt självvalt och jag tycker att det är rätt trevligt lite nu och då att pyssla i köket. I snart två år har jag hållit på med min vikt och under den perioden har allt bakande dragits ner till ett minimum och endast bestått i matbröd, typ.

Sånghäftena till kräftskivan är nu i stort sett klara men ska inte printas ut förrän imorgon. Jag väntar in i det sista för att se om det kommer dyka upp fler leksugna så att jag kan dela in alla gäster i lag och få med det i häftena.

Imorgon

Kvar att göra imorgon är att täcka över hela verandan med tält och en enorm presenning. Det kommer inte hjälpa om regnet vräker ner men för övrigt så funkar det bra mot kyla och duggregn. Mysigt blir det med. Alla lampor ska hängas upp, bord och stolar ska placeras ut och borden ska få dukar.

Imorgon ska också huset städas, så att gästerna kan komma och skita ner det och så ska brödet bakas. Tja det var väl typ allt, när det gäller festen i alla fall. Livet ska ju hinnas med också, barnen ska få mat och det är säkert nåt mer som måste handlas, är det inte alltid det?

Egentligen borde jag väl köra ett träningspass imorgon med, men jag ser inte hur jag ska hinna.

Kräftskiveparty!

Partyt börjar kl 18 på lördag. kl 16 ska jag och Malin, en lika träningsgalen vän från Dalarna som kommer ner för kräftskivan, iväg och köra Body Combat. Det kommer bli stressigt som fan att hinna hem och komma i ordning innan gästerna dyker upp men jag har folk här som kan ta emot så det är inte hela världen om jag blir ett par minuter sen.
Man får prioritera, även som värdinna.

Sen får jag fylla på med massor av ostpaj så kroppen tål kvällens intag av alkoholhaltig dryck. Att festa på enbart kräftor är inte att rekommendera. Oj, vad full och bakis man kan bli.

Min tid, min avkoppling

Hemmafrusysslorna är i alla fall klara för dagen nu, i och med att middagen är klar. Nu har jag typ 40 minuter på mig innan jag ska iväg och träna SaCoPu och Core för Inka, den bästa Inka som finns!
Jag har världens bästa vän, inspiration, träningscoach och sa jag vän?
Det är jag himla tacksam för.

*Tjohooo*

Kommentarer

• 26 augusti 2010, PartyPinglanSE Tycker:

  Nytt på Partypinglan.se: Värsta hemmafrun! http://bit.ly/aEHm71

  Den här kommentaren kommer från Twitter

Det är inget jag är direkt stolt över, för helt plötsligt var jag min egen första prioritet och det funkar inte när man är gift och har familj. Men det skedde, det kom smygande och jag lät mig svepas iväg, på äventyr som enbart utvecklade mig.

Så gick det

Det slutade med en kraschlandning, det kunde inte ha slutat på nåt annat sätt och det blev ett hårt uppvaknande och många djupa funderingar över vad jag egentligen ville, vem jag egentligen är och hur jag egentligen vill vara.

Självklart kom jag fram till att jag har allt jag någonsin önskat mig. Men det hade aldrig tidigare slagit mig att det kunde komma en dag när jag behövde fundera för att komma fram till det.
Jag har allt man egentligen kan önska ur livet, sett från mina värderingar självklart, och jag älskar min man enormt mycket.

Insikt

Vad vill jag då ha sagt med det här? Jo, resultatet av livslång övervikt med mobbing i skolan och uselt självförtroende som en röd tråd i allt jag har gjort under de 38 år jag har levt så är det här en naturlig följd av viktminskning och ökat självförtroende.

Det är svårt att förklara för er som aldrig har upplevt det, hur enormt begränsat mitt liv har varit, även om det är jag själv som har satt gränserna i många fall.
Fortfarande i vuxen ålder, fortfarande som i just nu, kan jag känna att jag är tacksam för några vänner, som jag fräckt nog aldrig trodde skulle vilja beblanda sig med en sån som jag. Då säger jag det enbart med utgångspunkt i att jag är överviktig.

Fördomar

Fräckt, för det visar att jag har fördomar om att en del av mina vänner, vilka jag ser som så enormt mycket mer framgångsrika, duktiga och framförallt snyggare än jag, inte skulle vilja umgås med såna som mig, utifrån hur jag själv ser mig.
Och det har egentligen inget alls att göra med dem utan det har att göra med att jag personligen inte känner mig värdig att vara i deras sällskap. Vilket i sin tur enbart sitter i mitt huvud.

Jobbigt

Det här är känslor som sitter djupt rotade i själen. Mörka dörrar som jag egentligen inte vill öppna för det säger så mycket om mig, saker som jag kanske egentligen hellre skulle lämna orörda.
Men de öppnas av sig själv emellanåt när jag inser att jag är visst värdig, att jag är önskvärd och det får mig att vilja testa gränserna på det sättet som många andra gjorde långt innan det kom på tal att bygga en familj. Vid samma tidpunkt i mitt liv när jag helst av allt ville dö. I 15-års åldern och övre tonåren.

Jobbig resa

Jag har skrivit om det förut, hur en stor viktminskning och arbetet med att bygga upp ett självförtroende kan rasera det starkaste av förhållanden om man inte ser upp. Trots det, trots vetskapen om det fladdrade jag iväg utan att uppmärksamma vart jag var på väg.

Trots det, men just därför vill jag uppmärksamma er på att det smyger sig på, det händer även den klokaste, så se upp.

50%

När jag opererades första gången på grund av min övervikt var det en del av informationen vi fick ta del av. Runt 50% av de som opererades och som gick ner i vikt, som befann sig i förhållanden, skulle komma att separera. Kanske inte helt lätt att ta till sig men jag fattar och säkert fler med mig.

Har man som jag levt ett liv där man tyckt så illa om sig själv, haft så dåligt självförtroende att man aldrig riktigt stått på sina egna ben utan snarare levt genom någon annan så blir det en enorm omställning när vikten rasar och självförtroendet ökar.

Plötsligt

Helt plötsligt blir man sedd och uppmärksammad på ett långt mer positivt sett och känslan är underbar! Det är ett rus när man inser att man syns och inte för att man står ut från mängden på grund av sin storlek.

Det ena leder lätt till det andra och i mitt fall landade fokuset helt på min träning, mina nya vänner och nya äventyr jag hade möjlighet att uppleva. Ute i periferin fanns familjen kvar medan jag rände runt och bara njöt av att känna mig eftertraktad. Jag fick vara med!

Tufft

Nu är jag på väg tillbaka, nu är vi på väg tillbaka, men det har verkligen inte varit någon enkel resa. Det har snarare varit något av det svåraste jag har gjort i hela mitt liv. Det som inte dödar, härdar, och jag tror på allvar att det inte finns nåt ont som inte har nåt gott med sig.

Jag tror, jag vet, att det här var en nödvändig förlossning i vårt förhållande efter våra snart 18 år tillsammans. Nu blir det en ny grund vi står på, en på många sätt mer välbalanserad grund. Vi går tillsammans in i 40-års åldern med stora barn och mer tid för våra egna intressen.

Landat

Jag landar sakta och inser att mina nya vänner kommer finnas kvar. De vill ha mig med, trots alla mina skavanker. De gillar mig ändå. Jag landar sakta och har omvärderat, funderat, prioriterat och verkligen rannsakat mig för att komma fram till vad jag vill.

Jag fortsätter framåt. Vi fortsätter framåt tillsammans.

Kommentarer

• 25 augusti 2010, PartyPinglanSE Tycker:

  Nytt på Partypinglan.se: Jag kan aldrig önska mig mer än det jag redan har… http://bit.ly/9vCUd6

  Den här kommentaren kommer från Twitter

• 27 augusti 2010, labelle Tycker: Skrämmande läsning även om jag redan sett det ske med två bekanta som gått ner MYCKET. Det är väl som det sägs om terapi att man inte ska separera när man går i terapi. Men what doesnt kill you makes you stronger så jag hoppas på att öppna ögon ska hjälpa till. Tack för att du delar med dig som en påminnelse om att vara tacksam för det man har när man har ALLT:)
• 27 augusti 2010, labelle Tycker: Med skrämmande läsning menar jag statestiken:)
• 27 augusti 2010, mrhandley Tycker:

  Definitivt läsvärt. Det är inte bara på vågen som det blir ändringar när man går ner i vikt http://ow.ly/2v7NW #ffse @partypinglanse

  Den här kommentaren kommer från Twitter

Besviken

Usch vad arg och besviken jag kände mig. Faktiskt! Visst jag har varit på kräftskiva och jag har ätit en tårtbit men nån måtta får det va på eländet, jag har faktiskt skött min mat och tränat 5 pass under den gångna veckan. Inte rättvist, inte rättvist alls.

Så jag surade och ville helst bara krypa ner under täcket, glömma och vakna upp till en ny dag, men det gick ju inte.

Förut

Så den tidigare Tess funderade snabbt på alternativ som att kapa ner drastiskt på maten, kanske börja hoppa över mål eller helt enkelt ersätta mat med väldigt lite mat, alternativt väldigt kalorisnål mat, tills jag insåg att det där, det ligger bakom mig.

Det är det där som får mig att misslyckas, som får mig att tappa greppet om tillvaron. Jag går inte bakåt, inte tillbaka till mina matnojjor, inte tillbaka alls. Jag går framåt.

Men hur?

Så hur går jag framåt, när jag känner mig besviken på att jag fick ett plus? Hur går jag framåt när det känns som om jag står och trampar vatten och inte kommer nån vart? Hur kommer jag vidare när jag bara känner mig som en looser?

Jag funderade ett tag och kom fram till att visst, det här är fjärde veckan på rad där jag antingen har stått still eller haft ett plus men det är mer än bara vikten på vågen som räknas.
Jag kommer i en storlek mindre kläder, igen. Tyckte inte det var så länge sedan jag tjoade över att jag numer kom i lite mindre kläder och nu är det dax igen.

Jag & min kjol

Jag rensar och rensar i min garderob och växer ur kläderna snabbare än jag hinner med att använda dem. En t-shirt jag inte kom i alls för ett år sedan som satt tight fram till sommaren sitter nu helt plötsligt löst! Faktiskt, jag har kollat, vridit och vänt på mig och den sitter löst!

Min kjol och jag vi har blivit såta vänner och jag trivs så bra i den. Förra året kunde jag inte bära kjol alls, nu bär jag den stolt! Inte ens problem med skavsår mellan låren har jag, det har nog aldrig hänt tidigare.

Jag speglar mig varenda kväll, klämmer på valkarna och konstaterar att de blir faktiskt mindre. De har inte försvunnit men de krymper.

Framsteg

Jag tittade på bilderna av mig som jag bloggade igår. Tess 1995 och jag insåg att jag vet i själ och hjärta att jag inte kommer bli henne igen. Jag vet det, jag känner det. Jag är samma men ändå inte. Jämfört med henne har jag gjort enorma framsteg och till slut kom jag fram till att det är just det jag ska vara stolt för idag.

Jag lyfter på huvudet, äter min lunch och min mellis och går stolt och rakryggad till träningen. Visst jag må ha gått upp några hekton den här veckan men se vad jag har åstadkommit i det stora hela.

Jag är faktiskt rätt grym, när man nu ser det så…

ps. Kompis leder kampen den här veckan, men jag kommer igen. Det är inte slut än…

Kommentarer

• 24 augusti 2010, PartyPinglanSE Tycker:

  Nytt på Partypinglan.se: Kan jag få hoppa över idag? Snälla? http://bit.ly/arEBW3

  Den här kommentaren kommer från Twitter

• 24 augusti 2010, Ellinor Tycker: Helt rätt tjejen!! Rakryggad och stolt ska du vara för du är rätt grym, ganska mycket grym faktiskt!!! Du är faktiskt helt amazing tycker jag <3 Och vad är två vatten i ett hav av förlorat vatten? INGENTING!! Bry dig inte om siffrorna när du så tydligt krymper i storlek för varje dag som går. Du tränar regelbundet, du äter bra mat, du njuter när det är tid att njuta och du lever!! Jag upprepar det du ofta säger Du lever dig själv ner i vikt och tjejen, det är helt otroligt vilken resa du gjort och gör. Du gör ju helt rätt!! Massor med pepp till dig för du är BÄST! Kram
• 24 augusti 2010, Mattias Tycker: Ellinor skrev det bra. Du lever! Det stämmer så oerhört bra. Du kanske skulle må bra av en kväll med gamla fotoalbum (och lite grönsaker o dipp)? Titta på gamla kort och inse att det inte ser riktigt likadant ut nu som det gjorde för två år sedan. Eller fyra år sedan. Eller 15 år sedan... Det är mycket som hänt, och inte bara fysiskt utan också mentalt hos dig. Den gamla Tess hade faktiskt krupit ihop i soffan, gråtit en skvätt och tröstätit (eller totalvägrat att äta). Kul att se att du inte gör så nu. Alla misslyckas ibland, eller missar sina mål. Det är mänskligt, och något som man måste göra nu och då. Det som visar om man kommer vara framgångsrik i långa loppet är just hur man hanterar motgångar. Du hanterar dem kanonbra! (numer) Eller vad tycker du?
• 25 augusti 2010, labelle Tycker: You ROCK girl!!!

Måndag och vilodag, men bara vila från träningen, för övrigt var dagen rätt fullbokad.

Skolstart

Idag började även de andra tre ungarna skolan. Stora R var uppe först av alla och hade åkt hemifrån innan vi andra ens kommit ur sängen. Själv klev jag inte upp förrän 07:40 och vid 8 väckte vi de som fortfarande sov.
Vi åt frukost tillsammans och satte sedan igång med veckans matsedel.

Veckohandling

Darling som var uppe en timme före mig hade redan knåpat ihop en matsedel för större delen av veckan så jag kompletterade och skrev inköpslistan till alltihopa. Förutom veckohandlingen skulle allt till kräftskivan finnas med.
Till kräftskivan kommer jag som vanligt baka bröd, men i år ska jag också baka ett par pajer och fika till kaffet.

När alla barnen gått hemifrån åkte Darling och jag och handlade, först till Bolaget och sen till Maxi. Det är inga problem att veckohandla i min lilla bil, det finns gott om utrymme och det är enkelt att få in kassarna i bagageutrymmet. Vi var hemma igen strax efter 12, då skulle all mat plockas in i kylar, frysen, skåp och lådor.

Sushi och tårta

Lite sådär vardagslyxigt så hade vi köpt med sushi till lunch så när allt var undanplockat kunde vi äntligen sätta oss ner och äta. Kl 14 skulle vi vara hemma hos svärmor så vi åkte hemifrån runt 13:30. Svärmor fyllde år igår och bjöd in oss idag på smaskig tårta, kaffe och trevligt sällskap.

Hemma igen strax före 18 och det var bara att börja laga middag. Tur att vi hade lättlagad mat. På en knapp halvtimme slängde jag ihop en köttfärsgulasch som till slut med en massa extra kryddning vart riktigt god.

Men nu till bildarkivet…

Jag har alla mina fotopärmar i ett par kartonger i mitt Shurgardförråd, så det är inte ofta vi kollar på gamla kort. Hemma hos svärmor däremot gillar lilla M att kolla i fotopärmarna och se vad hon hittade. Foton på mig, våren 1995 när jag var med Darling och lilla R i Israel.

Det är nästan så att jag inte själv känner igen mig…

Jag kanske borde ha med en lite mer uppdaterad bild oxå…

Kommentarer

• 23 augusti 2010, PartyPinglanSE Tycker:

  Nytt på Partypinglan.se: Bildarkivet http://bit.ly/bXOu3h

  Den här kommentaren kommer från Twitter

• 23 augusti 2010, Mattias Tycker: Viss skillnad, på så många sätt... Inser att du är nog inte den enda som förändrats :) Vad sägs om att låna en bäbis och rigga en liknande bild?
• 23 augusti 2010, Linda Tycker: Det är ju inte klokt! Du är ju en helt annan Tess idag - på alla sätt. Starkt jobbat!
• 23 augusti 2010, Jenny Tycker: Jaaa, jag e på för Mattias förslag - låna en bebbe och rigga en ny bild :-)
• 23 augusti 2010, Eva Tycker: Shit!.. tänk va man glömmer.. har inge minne av dej så.. mer som när lilla R döptes.. Men vilket som .. Du är skitduktig som gjort denna resa med alla ups and downs... Kramis

Blåtand

Jag pratar i telefon med ratten. Darling han skrattade och påpekade att micken faktiskt sitter i taket, men jag tittar glatt på ratten och pratar vidare.

Enormt praktiskt är det, och säkrare än att sitta med luren i handen även om telefonprat och bilkörning egentligen inte alls hänger ihop. Med en egen telefonbok i bilen och röststyrning till telefonnumren går det enkelt att ringa upp utan att behöva röra telefonen.

Go-cart

Att köra min lilla Yaris är som att ratta en go-cart när jag jämför med bussen jag hade tidigare. Den är liten, hyfsat pigg och rapp i kurvorna. För att vara en liten bil får jag ändå in en hel del. Det är 5 platser, alla med trepunktsbälte men baksätet går inte bara att fälla ihop, ner i golvet, utan det går också att skjuta framåt eller bakåt för att göra lastrummet aningen djupare.

Med bakre sätesraden helt nedfälld får man in en hel del, men även med alla platserna tillgängliga fick jag in 7 papperskassar med mat i bagageutrymmet, inte illa.

Stereon i bilen fungerar bra och har fullt tillräckligt ljud. Det är såpass högt i tak att den känns ordentligt rymlig och min långa karl sitter helt ok i framsätet. Baksätet har han inte testat än.

Utmaningen

I fyra snabba utmaningen har det varit stiltje en vecka men jag hoppas på bra resultat på Tisdag. I träningsväg den här veckan blir det en hel massa SaCoPu och om jag orkar släpa mig till gymmet imorgon så får jag ihop 5 pass den här veckan, 4 SaCoPu och 1 Bp.

Tess anno 2010

Annars när jag tittar tillbaka på sommaren 2010 så symboliseras den av så mycket som aldrig tidigare funnits i mitt liv. Bilden på mig i kjol, med träningsväskan i högsta hugg på väg till träning kl 10 en lördagsmorgon säger allt!

Verkligen allt.

Kommentarer

• 21 augusti 2010, PartyPinglanSE Tycker:

  Nytt på Partypinglan.se: Åh, den är så fiiiiin! http://bit.ly/aIFCB2

  Den här kommentaren kommer från Twitter

• 21 augusti 2010, mia Tycker: Visst är den fin...sen den 21 juni prenumerererar vi på en lika dan men i färgen golden silk....en ljust sandfärgad Yaris med samma finesser som din... Men jag har ännu inte riktigt lärt mig köra den övar då jag tycker den är större än vår förra bil som var en Huyndai Getz men jag lär väl mig...värst är när jag ska parkera :) trots att den är lättmanövrerad

Så jag började dagen med huvudvärk och piller. Inte min favvo-combo.
Stora R har redan börjat skolan och klev upp 5 (!) i morse, till och med tidigare än Darling som nog klev uppe en timme senare för att åka till jobbet. Lilla T och Lilla M var redan vakna och satt framför tv och datorer, bara Lilla R kvar.

Jag väckte honom strax efter 9 och han var sur som ättika. Vilket jäkla morgonhumör. Han var så sur och otrevlig så efter 20 minuter hade jag skickat upp honom på rummet igen. Lilla M & Lilla T fick klä på sig jacka och gummistövlar för att gå till butiken och handla fil och mjölk. Kylen var lite väl tom för att klara en frukost.

När de kom hem hade jag hunnit plocka disken och brygga en kanna kaffe. Lilla R hade piggnat på sig och skärpt sig och helt plötsligt satt vi alla och åt en trevlig frukost tillsammans. Huvudvärken hade släppt och från en riktig skitmorgon, vart det snabbt rätt trevligt!

1 dag kvar till bilen!

Torsdag idag och dagen kan nästan inte gå fort nog nu. IMORGON ska jag hämta bilen
Det ska bli så himla najs! Pratade med lillebror häromdagen och inte ens han hade kört en helt ny bil. Det kommer bli rena lyxen jämfört med min älskade stora buss som jag rattat runt stan.

Igår åkte jag kommunalt till träningen i Haninge. Det gick, det gick faktiskt riktigt bra! Det tog inte mycket längre tid än vad det gör att köra bil. Men bilen ger mig en frihet att inte bara träna i Haninge för det tar helt klart längre tid att åka kommunalt till tex. Farsta och att pipa iväg och köra ett pass i KK ska vi inte tala om. Det gör man inte när man åker kommunalt.

Till Farsta tar det kanske 20 minuter med bil. När jag åkte kommunalt i helgen tog det 58 minuter. En viss skillnad. Nu med nya lilla bilen kanske jag börjar ta bilen in till SÖS och läkarbesöken där. Har undvikit det för det är så bökigt att parkera min stora bil i deras lilla garage. Nu med liten bil känner jag att det kanske kommer fungera bättre.

Jag har istället åkt kommunalt och varit väldigt miljövänlig men det kostar. En sms-biljett kostar 45 kr för mig och 27 kr för en unge. Enkelresa. Har jag två ungar blir det ännu dyrare. Räknar jag med parkering och biltull så är det fortfarande mycket billigare att köra bil till SÖS än åka kommunalt.

9 dagar kvar till kräftskivan.

Årets roligaste fest, här ute i Alkolund. Det ska bli sååå roligt! Sista dagen att OSA är på måndag och det är många som ännu inte svarat. Jag hoppas verkligen att folk tar sig i kragen och OSA:r i tid. Det är så jobbigt att behöva tjata.

23 dagar kvar till Turkland.

Japp inte ens en månad kvar tills jag, Jesse, Jenny & Eva drar till Turkiet. Jag längtar! Ser framför mig hur jag ligger i solen med en god drink och bara gör ingenting!
Ett tag var jag så orolig för hur jag skulle klara en hel vecka utan ett enda träningspass men efter några veckor i sommar när jag tränat färre pass än vanligt har jag insett att det säkert kommer gå jättebra. Jag kan ta semester en vecka och komma igen.

Mest rädd kanske jag har varit för att jag ska tappa sugen och sakta sluta träna. Men jag vet att om det händer har jag folk som släpar mig till träningen, med våld, om det behövs. Nu har jag haft några veckor med mycket färre pass, och faktiskt ett tag när det känts motigt och trögt, har jag gett upp? Nope.

Satskort

Snart 1-års jubileum!

Näe, jag tror att träningen är här för att stanna. I september har jag hållit på ett år och jag älskar det fortfarande. Jag hör det själv när jag pratar om det, när jag berättar för andra, vilken passion det är. Jag ser hur andra smittas av mig, av min passion och jag har inspirerat flera till att börja träna själv.

Förebild

Jag trodde väl aldrig att en tjockis som jag skulle kunna hitta en träningsform att älska. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna inspirera andra, men det är precis vad jag har gjort. Det är en ynnest att få vara den som inspirerar. Det är en förmån att få vara den folk faktiskt ser som förebild. Jag har aldrig sett mig själv på det sättet och jag har fortfarande ibland svårt att förstå att folk ser mig så.

Min förebild är självklart träningscoachen. Hon är så fantastiskt duktig och snygg. En förebild på så många sätt, även utanför träningen. En vacker människa helt enkelt.
Som social förebild har jag Darling som inte bara är en grym chef utan duktigt social med stort nätverk. Driftig och kunnig på så många sätt.

Vad ska det bli av den här dagen då?

Tja, jag har inga grandiosa planer. Tänkte kanske ta en promenad till butiken. Göra klart kräftskive-lekar och sånghäften. Sitta och slösurfa.
Ikväll är det träning i Farsta. SaCoPu, idag igen. Världens bästa klass om man vill ha snabba resultat och dessutom enormt rolig!

Det har i alla fall slutat regna nu och jag kan skymta lite blå himmel ovan molnen. Det blir nog en bra dag idag!

Kommentarer

• 19 augusti 2010, PartyPinglanSE Tycker:

  Nytt på Partypinglan.se: Det började som en riktig SKITmorgon http://bit.ly/d4k8XV

  Den här kommentaren kommer från Twitter

Missbruk

Det är lite konstigt för jag har alltid varit jag, hur kan jag då bli ännu mer mig själv? Men jag har levt ett halvt liv där jag har anpassat mig efter omständigheterna och jag har levt med ett matmissbruk som under alla år begränsat mig på alla tänkbara sätt.

Ett tag var det mycket mat, ett tag var det bara onyttig mat, ett tag var det ingen mat. För er som aldrig testat att leva ett liv som riktigt överviktig har jag bara en sak att säga, ni kan aldrig till fullo förstå hur tärande det är.

Allt

Jag har testat alla bantningskurer, alla piller och faktiskt flera operationer, tro det eller ej, och det som till sist fungerade bäst var jag själv. Krasst kan jag konstatera att bara viljan finns är inget omöjligt och med viljan och stödet från vänner har jag kommit längre än någonsin tidigare.

Visst jag har gått ner tidigare, men jag har också gått upp. Behandlar man bara symptomen går det inte att hitta en hållbar lösning oavsett behandlingsmetod.

Lösningen

Det jag har gjort nu är att ta tag i alla orsakerna till varför jag har varit överviktig. Jag har analyserat och förändrat mitt ätande och mina matvanor från grunden. Jag har bearbetat allt skit som jag kopplat till maten sedan jag var liten.

Jag har tagit tag i mitt stillasittande liv och hittat en passion för att röra på mig.

Istället för att göra det ensam har jag tagit hjälp av folk omkring mig, först och främst min familj men jag sticker inte under stol med att ”Hon som vet” har betytt enormt mycket för mig och min framgång. Hon och flera andra av mina vänner som ställer upp och pushar. Det gäller att hitta folk som kan inspirera och våga låta sig inspireras.

Sommaren 2010 har varit en milstolpe i mitt liv.

• Första sommaren som jag har tränat regelbundet.
• Första sommaren på många år som jag har tagit med ungarna till stranden.
• Första sommaren som jag har sett mig själv på kort och slagits av att jag INTE längre står ut i folksamlingar och ser ut som värsta fettot.
• Första sommaren då jag har haft kjol på mig sedan början av 2000-talet.
• Första sommaren på jag vet inte hur många år, när jag faktiskt vågat åka saker på Grönan och insett att jag numer får plats i sätena.
• Första sommaren i linne sedan 90-talet, typ.

Egentligen är det inte en ny Tess ni träffar på stan, det är Tess så som jag alltid borde ha varit men aldrig vågat. Det är jag med lite färre nojjor och kilon, och med lite större självförtroende. Det är jag med mål, drömmar och en tro på att jag kan nå dit jag vill.

Alla kan

Och ni kan också, alla kan. Det handlar om att vilja och att våga låta sig själv lyckas. Det riktigt svåra arbetet är att analysera sig själv och erkänna problemen för att sedan kunna ta tag i dem och arbeta med dem.

Min väg leder bara vidare. Jag tittar bakåt ibland för att förstå, men jag går framåt. Ett steg i taget. Ibland är stegen större, ibland kortare men även små steg leder vidare.