There is no rest for the wicked

×

Da blog!

- Så länge man har roligt är ingen tid bortkastad -

Frukost, igen

- april 30, 2010 - by , in Gott och Blandat, with no comments -

*Hahahaha* Jag håller på att lära mig nåt nytt. Att äta frukost. Igen. Jag var så duktig i höstas och åt frukost varje dag men sen, som alltid när saker...

*Hahahaha* Jag håller på att lära mig nåt nytt. Att äta frukost. Igen. Jag var så duktig i höstas och åt frukost varje dag men sen, som alltid när saker och ting händer så kommer jag av mig.

Jag lever i illusionen att min kropp kan leva på enbart glädje och lycka. För när jag mår bra, verkligen, ända in i själens allra mörkaste hörn, så är jag inte hungrig. Sån tur att det finns andra som konstant påminner mig om att det är ju inte riktigt så kroppen fungerar.

Matnojjor

Så nu äter jag frukost igen, fast jag inte är hungrig, men jag måste erkänna, det är ju rätt gott och så slipper jag förhoppningsvis ifrån den där attans magkatarren. Sån tur att ni finns, ni som tjatar på mig.

Jag gillar mat och jag har funderat mycket på varför jag i perioder har så svårt för att äta. Så var det inte förut. Men jag tror att det är lätt att ersätta ett beroende med ett annat eller att lösa ett problem men egentligen så flyttar man bara problematiken till en annan plats.

Socialätare

Jag har blivit en socialätare. Någon stans har jag tagit beslutet att det är ok att äta i sociala sammanhang men inte annars. Som att det är ok att dricka vin i sällskap men när man börjar dricka ensam hemma ska man se upp så att det inte blir ett missbruk.

Min mamma drack vin ensam hela min uppväxt. Det var inget jag direkt tänkte på då, eller såg som konstigt, men helt klart hade hon problem. När jag städade hennes garderober efter att hon dog så hittade jag vinflaskor gömda överallt. Det har gjort att jag aldrig skulle få för mig att dricka vin ensam. Knappt ens med bara Darling. Det ska till en middagsbjudning, en fest, en folksamling för att jag ska tycka att det känns riktigt bra.

Missbruksproblematik

Någonstans på vägen har jag flyttat det fokuset även till maten. I och med att jag kommit fram till att jag har ett matmissbruksproblem så har jag börjat jämföra det, utan att egentligen reflektera över det, med mammas vindrickande och då kommit fram till att mat är ok, tillsammans med andra, i sociala sammanhang.

Lite halvknasigt egentligen. De flesta tjockisar är nog precis tvärtom. Dvs. de äter inte med andra men mer än gärna när de är ensamma. Typiskt mig, alltid fröken tvärtemot.

Det är inte det att jag inte vill äta normalt, det är bara svårt. Att äta själv känns numer fel på så många sätt. Rent fysiskt så reagerar jag med att jag inte är hungrig, maten är inte god och ibland om jag är inne i en dålig period så bara växer tuggorna i munnen och det slutar med att jag slänger hälften.

Psykiskt så blir jag helt enkelt inte hungrig. Jag kan gladeligen känna att jag kan leva på att bara vara glad. Jag har inga problem med att inte äta utan snarare så får det mig att känna mig duktig och nöjd. Är jag däremot deppig så funkar det alldeles utmärkt att tänka att jag inte är värd att äta, och resultatet blir det samma.

Så långt har jag kommit att jag kan se problematiken och inse att jag behöver förändra min syn på mat. Det är inte alltid det tar mig hela vägen och där kommer mina vänner in. Engagerade, peppande och påminner om att jag behöver äta. Vad de inte vet är att de samtidigt säger att det är ok att äta. Något som jag antagligen behöver höra många gånger till.

Avklädd

Bara de senaste dagarna har jag fått höra att det börjar synas att jag gått ner i vikt. Eller som underbara Veronica sa, det var så länge sedan jag såg dig utan kläder….Tjocka ytterkläder syftade hon givetvis på, för näck hade jag inte promenerat upp till henne. Det känns strålande, även om jag har långt kvar.

Min spegelbildDet är ju en enkel match att känna sig snygg i vardagen jämfört med i träningssalen. Jag HATAR dallret när jag joggar och hoppar. Jag HATAR att se mig i speglarna, som en heffaklump bland alla smala.
Jenny sa att jag såg så oberörd ut (sa hon kanske snygg till och med?), som att allt var så enkelt för mig när vi hoppade och det satt ju FINT! ♥
Kanske ser de andra inte det jag ser och känner.
Fast lusten för träningen övervinner allt det jobbiga. Jag tittar ner i golvet istället för i speglarna. Fokuserar på träningen och tvingar bort heffaklumptankarna så gott det går.

Jag och Jenny konstaterade det igår efter passet att det spelade ingen roll att instruktören var genomsvettig, hon såg lika snygg ut ändå. Allt såg lika enkelt ut. En del är bara såna, ser snygga ut oavsett.
Men utseendet spelar ingen roll det är insidan som räknas.
*mohahaha*
Vem försöker jag lura, jag skulle ge vad som helst för att få känna mig lika snygg.
Dessutom är hon ännu finare på insidan, instruktören alltså.
Det är bara att fortsätta slita så kanske jag blir nöjdare med mig själv en dag.