There is no rest for the wicked

×

Da blog!

- Så länge man har roligt är ingen tid bortkastad -

Funderingar i natten

- juli 19, 2011 - by , in Gott och Blandat, with 3 comments -

Hela familjen sover och jag slötittar på matlagningsprogram. Ibland är det så skönt, när lugnet har lagt sig, att bara sitta uppe själv och låta tankarna flyga och fara som...

Hela familjen sover och jag slötittar på matlagningsprogram.
Ibland är det så skönt, när lugnet har lagt sig, att bara sitta uppe själv och låta tankarna flyga och fara som de vill.

Jag funderar på vänner, och känner mig inte direkt klokare.
Jag har flera nära vänner. De är viktiga för mig och jag försöker ta hand om dem så gott jag kan. Jag är tacksam, att de vill vara en del av mitt liv.

Vänner överhuvudtaget är komplicerat.
Jag är uppväxt med en konstant känsla av att vara utanför. Det var jag mot världen och jag stod mig slätt i den kampen.
Alla andra var bättre, coolare och snyggare än jag.
Jag hade ett par nära vänner och de har jag fortfarande kvar.
Men överlag är känslan av att vara ett ufo den jag kommer ihåg bäst.

Jag var dessutom populär att driva med. Klottra fetto på mitt skåp i skolan, eller helt sonika sparka sönder det. Det var mig man skrattade åt, mig man mulade. Jag har få riktigt bra minnen från högstadiet.

Jag önskade inget hellre än att förvandlas från larv till fjäril och komma tillbaka efter ett lov för att slå alla med häpnad.
Det hände aldrig.
Jag slutade nian och svalde en massa tabletter innan jag fegade ur och ringde en vän vars mamma såg till att jag kom till sjukhuset.

Vänner är komplicerat. Och jag har svårt att sluta se mitt eget värde mätt i hur populär jag är hos mina vänner. När alla mina vänner verkar ha annat för sig, känner jag mig värdelös som är ensam.
Hade ni frågat mig förra året så hade jag svarat att det där har jag jobbat bort. Numer är jag stark i mig själv och klarar mig utmärkt ensam.

Fast jag har förstått nu, att så är det inte.
Hon, som var perfekt, hon var sån. Stark, snygg, poppis, ja alltså hon var allt, precis allt det där jag drömde att jag skulle bli när jag var 15.
Och trots att jag var närmare 40 än 35 när jag träffade henne förblindades jag helt och komplett av det faktum att jag fick bli hennes vän.
Man kan säga att jag blev 15 igen och för första gången i mitt liv kändes det som att jag var den utvalde, den speciella, den jag alltid längtat efter att få vara.

Men jag såg inte att jag till mångt och mycket levde genom henne. Följde i hennes fotspår, gjorde allt och lite till för att hon skulle tycka om mig och vilja ha mig kvar.
Det var inte jag som var stark och som hade utvecklat världens självförtroende, jag lurade mig själv.
Jag ville så gärna vara som hon.
För mig var hon perfekt och jag tyckte enormt mycket om henne.
Hon fick mig att må så bra, bara genom att låta mig finnas i hennes närhet, och för första gången någonsin kände jag mig lite cool.

Men upp som en sol och ner som en pannkaka.
En dag valdes jag bort och givetvis spelade det ingen roll vad jag gjorde för henne. Eller vad jag hade gjort för henne.
Jag vet inte om det egentligen spelat någon roll alls.
Kanske släppte hon in mig för att det passade i hennes liv precis just då. Kanske fyllde jag ett tomrum, en begränsad period.
Jag vet inte.
Jag trodde jag kände henne men kanske släppte hon egentligen aldrig in mig.

I vilket fall så ser jag mönstret. Jag förstår varför jag vände upp och ner på min egen värld för att göra henne glad. För att det samtidigt tillfredsställde den där vansinnigt ensamma och ledsna 15-åringen som fortfarande bor djupt inne i min själ.
Och jag förstår varför jag känner mig så sårad och ledsen, för inuti har jag blivit hånskrattad åt igen.
Än en gång stämplad som ”Inte värdig”.
Det var jobbigt att hantera då, och det är inte lättare nu.
Då var alla 15 och utan förståelse för hur lätt man sårar.
Nu är vi långt från 15 och det här är medvetna val som sårar.
Fattar ni?
Det är tungt.

– Postat genom BlogPress från min iPad

  • ia

    Det är det jobbigaste…Ingen förklaring..Det skulle säkert hjälpa lite. Tur vi har våra familjer bakom oss!

  • ia

    Jag förstår dina känslor helt och fullt, och det gör jag för att jag oxå blivit bortvald….Gått igenom skolan som den mobbade….Tyvärr finns det inga botemedel mot dessa känslor, men som tur är vänner som alltid finns kvar och som är VÄRDA att vara ens vän. Jag tänker ofta på min vän och undrar vad som hänt. Har skickat sms vid olika tillgällen men får inga svar…Det gör ont. Men jag har RIKTIGA vänner som älskar mig för den jag är, inte den jag skulle vilja vara…Din vän kan ju inte ha vart perfekt eftersom hon valde bort dig…Min vän likaså. Om de inte gillar oss för de personer vi är, ja då är det deras förlust! Vi e fantastiska och ser de inte det så är de blinda och framför allt inte äkta. Många kramar <3

    • http://www.partypinglan.se Tess

      Tack!
      Det betyder en hel del ska du veta att veta att jag inte är själv. För jag blir helt knasig emellanåt och tänker att det kanske bara var jag som tänkte att vi faktiskt var vänner, resten var inbillning. Egentligen så tyckte hon alltid att jag bara var jobbig, fast att jag inte förstod det.
      Och jag trodde ett tag att alla de jag träffat genom henne skrattade åt mig, bakom min rygg. Att de visste hela tiden, hur det skulle bli.
      Men på riktigt så vet jag att det inte var så.
      Klart du har rätt i att hon inte var perfekt, eller fantastisk, inte tillslut, mot mig i alla fall.
      Däremot har jag svårt att se det som hennes förlust. Hon fick ut precis det hon ville av mig och avslutade allt på sitt sätt, när det passade henne utan att ens ge mig en förklaring.
      Nä i det här är jag förloraren. Hon fortsätter sitt liv hur lycklig som helst, jag…..
      Ja, du vet.
      Men,
      Att jag inte är ensam, att jag har enormt fina vänner som tycker jag är viktig, som ser ett värde i mig när jag själv inte gör det, det betyder massor.
      Verkligen, och dina kommentarer likaså!

      Och för de som undrar har av världens bästa Make som givetvis står intill mig och gör allt ha kan för att jag ska må bra. Jag har världens finaste ungar som gör detsamma. Utan dem hade jag gått under för länge sedan!