There is no rest for the wicked

×

Da blog!

- Så länge man har roligt är ingen tid bortkastad -

Funderingar över en Chailatte

- november 13, 2012 - by , in Gott och Blandat, with no comments -

Vaknade 04:20 i morse. Funderade på om jag överhuvudtaget somnat, men det hade jag. I alla fall ett par timmar har jag slumrat. Verkar som om jag kommit in i...

Vaknade 04:20 i morse. Funderade på om jag överhuvudtaget somnat, men det hade jag. I alla fall ett par timmar har jag slumrat. Verkar som om jag kommit in i en dålig sömn period igen. Dessutom i kombo med hosta. Sover som skit.

Sist sa jag, efter två veckor med bara några få timmars sömn varje natt, att nästa gång, nästa gång, då ska jag gå till doktorn och be om hjälp.

Tror ni det kommer hända nu?

Knappast.

Jag har inte tid, och tycker inte det är viktigt nog att prioritera.

Dessutom har vi två borta på jobbet. Två av totalt 6 är en tredjedel av hela personalstyrkan. Och vi som har så ont om bra vikarier. Ont om dåliga med för den delen. Så, näe. Nåt läkarbesök är inte i siktet.

Trots sömnbristen och personalbortfallet går det bättre än någonsin på jobbet. Vi ligger före, inte efter. Vi förbereder istället för att jobba ikapp. Det är underbart! Dessutom har vi jätteroligt. Eller vi och vi, jag och Oskar. Eller i alla fall jag. Vad vet jag, han kanske inte alls har roligt. Fast jag tror han trivs lika bra som jag just nu.

Idag ska jag på föräldraträff. I väntan på det och på Maken sitter jag på Espresso House, Vasagatan och njuter av fika. Så skönt att få sitta ner, bara vara. Utan massa måsten och krav. Vardagslyx!

Jag sitter precis vid fönstret och kollar på folk som passerar utanför. Funderar över allt roligt jag har inplanerat. För ett par år sen hade jag aldrig klarat av att sitta här själv och njuta. Jag har hört ordet förtioårskris så många gånger nu, som om det skulle vara svaret på allt jobbigt, men sanningen är att jag förändras, för att jag vill förändras, för att jag kan och vågar, oavsett nån förtioårskris eller inte.

Jag förändras för att jag strävar efter att göra det. För att jag längtar efter att bli den jag alltid velat vara. För att jag utmanar, mina egna murar och andras sociala normer. Jag har folk jag ser upp till, som jag vill efterlikna. Folk jag lyssnar på och värderar högt. Folk som jag låter mig påverkas av.

I min värld finns en väg framåt, som kanske är tydligare än tidigare, och jag tänker gå dit näsan pekar så länge jag själv vill. Vem vet vart jag hamnar?

Lycklig. Ja, faktiskt. Äntligen, igen! Välkommen tillbaka!