There is no rest for the wicked

×

Da blog!

- Så länge man har roligt är ingen tid bortkastad -

Gårdagens träning

- oktober 29, 2010 - by , in Gott och Blandat, with no comments -

Den enda tanken jag hade igår var, ”Ta dig igenom hela passet, ramla inte av brädan”. Det var mitt fokus och med den tanken gick jag in i min bubbla...

Den enda tanken jag hade igår var, ”Ta dig igenom hela passet, ramla inte av brädan”. Det var mitt fokus och med den tanken gick jag in i min bubbla och kom inte ut förrän efter sista konditionstoppen. Jag hade lika gärna kunnat vara den enda deltagaren i klassen igår, jag hade kanske inte ens märkt någon skillnad, och på Inka kollade jag inte en enda gång.

Trött

Jag förmådde inte göra det, för trött för att ens orka försöka. Mitt fokus var att ge allt oavsett om det var tungt för att det var sista dagen före vilan, och jag ville så gärna klara både mina nya och gamla träningsmål. Och det var tungt, på alla tänkbara sätt, och det kändes att jag låg väldigt nära min egen maxgräns.
Kanske närmare än någonsin tidigare.

Mera jävlaranamma mamma

Eftersom jag kan koreografin mer eller mindre i huvudet, koncentrerade jag mig helt på min egen upplevelse och kände i varenda cell hur jag pushade mig själv att göra lite mer hela tiden.
Musiken och Inkas röst som guidade och peppade var det som tog mig från start till mål och jag var sjöblöt och fullständigt skakig när jag var klar.

Milt chockad över min egen bedrift och över vilken känsla det är att känna hur kroppen verkligen kämpar för att klara lite mer tog jag en välbehövlig paus efter att jag bytt om, drack en flaska vatten och åt en banan, innan jag satte mig i bilen och körde hemåt med min bästis i högtalarna.

Det bästa?

Idag känner jag mig väl värd en dags vila. Så hårt som jag slet igår, kanske jag aldrig har slitit tidigare.
Och vet ni vad det allra bästa är?

Jag får göra om det igen på Måndag, och på Onsdag och på Torsdag och sen veckan därpå och jag längtar faktiskt.
JAG, längtar!
Ibland undrar jag vem den här Tess är? Och varför jag under så många år ignorerat henne.

Min dröm

Hela mitt liv, till och med när jag var som allra störst, har jag haft en återkommande dröm, att jag är ute och springer, oftast i skogen.
Känslan av att springa, njutningen, känslan av hur kroppen bär sig själv framåt helt obesvärat var så verklig, att när jag vaknade på morgonen ofta trodde, att jag skulle kunna göra det om jag bara försökte.
Trots att jag vägde en bra bit över 100 kg och det i verkligheten inte var en chans att det skulle kunna fungera.

Mina drömmar har alltid fått mig att tro att någon gång, om jag bara hittar en träningsform som passar mig, skulle jag komma att älska att träna.
Det har jag alltid trott och känslan av att flyga fram, nästan viktlös på en skogsstig var inte långt från den känslan jag hade igår efter träningen.
En eufori i hela kroppen av att jag tryckt på träningen ett steg till och att jag gjorde det jag förutsatt mig att göra.

Det är jag som gör det

Idag är jag lycklig, det här är Tess som jag alltid borde varit, som jag alltid velat vara. Hög på adrenalin och endorfiner, i nuet, med fullt fokus och 100%-igt engagemang. Jag kan med gott samvete vara stolt över mig själv.
Jag gör bra!
Sluta aldrig drömma, ge inte upp. Vi skapar rätt mycket av vår egen verklighet bara med vårt förhållningssätt och genom vilken inställning vi har till saker och ting. Tro på dig själv och din egen förmåga, det kan ta dig längre än du tror är möjligt.