Grattis

Vilodag.
Träningsfritt.
Det betyder inte att jag ska cykla till Maxi.
Det betyder inte heller att jag ska ploppa i lurarna och ta en promenad.
Det betyder att ska jag iväg, får jag ta bilen.
Ska jag ta bilen.

För jag dealar hela tiden med mig själv. En liiiiten promenad kan ju inte vara så farligt, eller en liten cykeltur till Maxi och tillbaka.
Men nej, nu ska jag banne mig vila.
Fast vilan ger mig dåligt samvete.
Träning = BRA
Vila = LATMASK.
Å jag vill inte vara nån latmask.
Och sen har vågen visat plus de senaste dagarna, vilket inte gör saken bättre.
= Ännu mer dåligt samvete.

Spöken

Hela skallen är full av spöken från det förgångna.
Ett konstant slagsmål mellan jag är bra och duktig och jag är dålig och värdelös.
Jag vill ju känna mig bra och duktig men klarar inte riktigt av än att stå på egna ben.
Behöver det konstant bekräftat utifrån för att våga tro på det.
Det finns förvånansvärt få saker som jag kan göra, som verkligen får mig att känna mig bra, och så enormt mycket som styrs av vad andra säger, tycker, tänker och tror om mig.
När mattan drogs bort under mina fötter i början av året och jag föll, så föll jag handlöst och djupt.
Jag försöker fortfarande hitta vägen upp ur den gropen.

Svårt att tycka om

Det är synd kan jag tänka, att åren när jag mådde som sämst fortfarande ligger till grund för min självuppfattning i så stor skala. Ett hat till mig själv som är svårt att helt bli av med.
När jag mår bra, läs blir bekräftad av andra, mår jag verkligen underbart!
Jag är stark och kan både tro på mig själv och stå för mig själv.
När jag känner mig ensam och utanför då försvinner allt sunt förnuft och kvar finns bara en molande ångest av att ingen egentligen tycker om mig och att alla mina vänner förr eller senare kommer göra samma sak.
Lämna mig, för att det är det jag förtjänar.

Födelsedagar

Men nu var det ju inte alls det jag skulle skriva om.
Det har varit en tung vecka och jag är glad att den snart är över.
Träningsmässigt har den ju varit riktigt jobbig men även mentalt känner jag att jag definitivt inte är på topp.
I Onsdags skulle mamma fyllt år.
62 år om hon hade levt fortfarande.
Hon dog ung, 43 år gammal, och för varje steg jag närmar mig 43 känns det jobbigare.

Idag fyller hon år. Ex-vännen.
Grattis, jag hoppas du är lycklig.
Jag saknar dig.

På Söndag fyller jag år. Det firas med en resa till Åbo imorgon. Det ska faktiskt bli jätteroligt! Jag, Eva och varsin Mattias. Kan inte bli fel.
På Tisdag fyller Eva år. Syrran (eller egentligen äldsta vännen). I 30 år har vi hängt ihop. Ex-vännen gav upp på mig efter knappt ett år.
Någonstans däremellan står jag och fortfarande funderar på om det är mig det är fel på eller hon.

Det var jobbigt att skriva idag.
Ledsamt på många sätt.
Älsklingen gav tillbaka ett av mina råd till honom häromdagen.
”Du sa till mig att man skall se vad man får ut av saker också, och inte bara vad man missat.
Så klokt var ditt råd, lyssna nu till det själv också.”

Det ska jag ta och fundera på ett tag nu.