There is no rest for the wicked

×

Da blog!

- Så länge man har roligt är ingen tid bortkastad -

Hopplös?

- maj 21, 2011 - by , in Gott och Blandat, with 2 comments -

Sats medlemskväll på Café Opera. Jag var där. Tillsammans med Fina Martina, och vi hade en toppenkväll! Hemma och i säng först runt 3 på natten. Tack vare snälla Älsklingen...

Sats medlemskväll på Café Opera.
Jag var där.
Tillsammans med Fina Martina, och vi hade en toppenkväll!
Hemma och i säng först runt 3 på natten.
Tack vare snälla Älsklingen som kom och mötte mig på stationen mitt i natten.

Café OperaCafé Opera

Det var självklart en hel del folk på Café Opera. Martina och jag strosade runt och spanade in folket, kollade om vi kände igen andra medlemmar, vilket vi gjorde.
Plötsligt håller jag nästan på att gå in i ex-vännen.
Hon stod med ryggen mot mig men jag såg henne och fick totalpanik.
Det var det sista jag väntade mig av kvällen.

Sällan har jag vänt och sprungit åt andra hållet så snabbt, Martina hängde efter och undrade vad tusan det var jag höll på med.

Det var inte så jag hade tänkt mig det

Jag vet att vi måste korsa vägar igen förr eller senare och jag fasar för det.
Rädd för att bli kallt avvisad, att hon vänder sig om och går när jag kommer eller bara ser ut som att hon hatar mig.
Jag såg inte framför mig att jag vände om och sprang men jag fick hicka, panik, och instinktivt kände jag i hela kroppen att jag bara ville fly.

Det tog en stund att samla ihop mig. Hitta tillbaka till andningen igen.
Sen beslutade jag mig för att inte fly bygget utan stanna.
Jag kom för att jag ville vara där och stället är stort nog åt oss båda.

Martina och jag dansade och drack vin.
Sen trippade vi tillbaka mot tåget som skulle gå 01:19.
När vi står där på perrongen ser jag helt plötsligt henne.
Ex-vännen.

Ett möte

Hon kommer mot mig, vi ser varandra, men hon passerar intill oss, utan ett ord.
Efter nästan ett år som vänner är det som om hon inte ens ser mig längre.
Jag tror jag sa 200 gånger ”-Hur kan hon bara gå förbi mig utan att säga ett enda ord?”

Fast jag är lika dum jag

Idag, lite nyktrare slår det mig att jag kanske inte var så mycket bättre.
Jag var på samma ställe som hon i flera timmar igår, jag såg henne och jag sa inte ett knyst.
Jag hälsade inte, jag undvek henne.
Jag är inte bättre på nåt sätt.
Verkligen inte.
Men jag är rädd.
Jag vågade inte, fast jag ville.

Varför ger du inte upp, hon är inte värd det.
Hon är inte snäll eller sjysst.
Så säger mina vänner.
Men Älsklingen som känner mig bättre än alla andra förstår.
Du e inte sån säger han.
Inte en sån som blir arg och stänger ute.

Aha…

För innerst inne, hoppas jag fortfarande att det en dag ska komma en förklaring.
En sån där aha……
Som gör att jag förstår varför.
Så vi kan bli vänner igen.
Det kanske är mycket att hoppas på.
Men vänner ska man inte ge upp hur som helst.
Min magkänsla säger ge inte upp än.
Mycket mer sårad kan jag inte bli och jag kan inte förlora henne mer än nu i alla fall.
Finns inget att förlora i att hoppas, mer i att ge upp som jag ser det.

  • Em

    Tror hon inte var lika förälskad som du. Tror hon rycktes med och så vaknade hon upp en dag och kände sig instängd. Kan vara jobbigt att vara så dyrkad, nästan helgonförklarad. Hon kanske inte kände sig så perfekt och blev skrämd av din dyrkan och uppvaktning. Man kan bli rädd för mindre.

    • http://www.partypinglan.se Tess

      Visst.
      Jag tyckte nog att det var långt mer coolt att hänga med henne än tvärt om. Samtidigt så bygger ändå vänskap på ett förtroende. Om ena parten känner sig instängd så säger man väl det? Och rädd tycktes hon aldrig vara, eller trött på mig för den delen.
      Men visst kan det vara som du säger, och i så fall är hon verkligen inte nån bra vän.
      Rädd eller inte, man behandlar definitivt inte vänner på det sättet.
      Inte av den orsaken i alla fall.