Hur kommer jag vidare?

Jag är inne på tredje veckan utan träning.
Det som började som en ordentlig förkylning lämnar fortfarande spår, men nu börjar det närma sig läge att träna igen.
Snart så.
Det är bara ett problem.

Jag vill inte.

Jag vill inte träna, men jag vill inte sluta heller.

Sats ger mig fortfarande ångest.
Hon sitter i väggarna på nåt sätt, eller mina minnen gör det i alla fall.
Och jag är inte ensam.
Varje gång vi passerar en Sats-skylt, jag och LillFisen så börjar hon prata om det som var.

”-Mamma kommer du ihåg när vi….”
Och
”-Har du träffat henne?”
”-Har du pratat med henne?”

Nej det har jag inte.
Och jag vet fortfarande inte varför. Jag har inga svar.

Jag älskade min träning och ”mitt” Sats.
Nu….jag vet inte.
Jag vet inte om jag kan hitta tillbaka.
Jag försöker intala mig att jag kan älska det även utan Hon, fast det kanske inte är möjligt.
Inte längre.
Inte för att hon inte finns kvar, utan för att eftersmaken är som kräks i munnen, sveket gör mig illamående.
Inget känns som det gjorde, inget med Sats är lika roligt som det var.
Inte ens klasserna, trots andra alldeles utmärkta, grymma instruktörer.
Trots underbara träningskompisar.
Jag är inte en del av det längre, jag är utanför.

Och träningsglädjen, som jag äntligen hade hittat i mitt liv.
Den påminner mig konstant om perioden då jag hade så fantastiskt roligt.
Då vi tränade tillsammans och umgicks.
Då jag var med, var speciell (trodde jag då i alla fall).
Då jag trodde att jag kunde bli vad som helst.
Varje gång jag numer har roligt under ett träningspass inser jag att det ändå aldrig blir samma som förut.

Nu frågar jag mig vad meningen är med träningen?
Gör jag det för att jag vill eller för att jag jagar ett ideal jag inte kommer nå?
Varför den ständiga jakten på kilona?
Gör det mig lyckligare?
Varför stanna på Sats överhuvudtaget?
Men jag vet att ger jag upp det, släpper taget helt, så går jag under.

Och efter allt det här ordbajsandet är frågan som kvarstår enkel.
Hur kommer jag vidare?

HUR?