I don´t do LAGOM

Faktum är att jag inte är speciellt förtjust i ordet lagom. Jag gör hellre allt eller inget. Jag vill synas. Jag vill lämna ett avtryck. Jag vill inte nödvändigtvis avvika från mängden men jag står för mina åsikter oavsett om de avviker eller inte. Och när jag startar ett nytt projekt så går jag in i det till 100%.

Lagom känns alltid som den svenska jantelagen. Du ska inte sticka ut, inte vara bäst, inte vara sämst. Bäst är det om du befinner dig osynlig någonstans i mitten av den grå massan. Du ska inte ta plats, inte göra dig hörd och hålla dig till dina sysslor.

Men jag känner mig rätt färdig med den biten. Osynlighet är något jag har försökt praktisera i många år, komiskt nog, för en person som väger som två normalviktiga är verkligen inte osynlig, långt ifrån. Såhär i efterhand är det som att försöka gömma en elefant under en filt och hoppas att ingen lägger märke till den.

Min osympatiska mormor

När jag var liten sa min mormor till min mamma att jag skulle växa upp och bli en riktig satkärring. Hur man nu kan säga så… Om mamma protesterade eller inte kommer jag inte ihåg, jag var väl mellan 7 och 10 år gammal.
Satkärring epitetet kom sig av att jag tog plats, gav svar på tal och vägrade känna mig nedtryckt. I min mormors värld var det det samma som att jag var enormt ouppfostrad.

Men jag som alltid varit rund, och senare i vuxen ålder fet, tyckte inte om att mormor envisades med att varje jul skicka oss ett par kilo godis och en vit blus till mig i julklapp. Med flit valde hon alltid en blus en storlek för liten, för att verkligen kunna påpeka att jag behövde gå ner i vikt.

Jag hatade de där vita blusarna. Grunden till mitt överviktiga liv lades här. Ensamstående mamma som lagade det vi ville äta, och nyttigt var det inte, i kombination med min mormor som hackade lika mycket på min mamma som på mig.

Nattsvart

Jag vet inte vad det var som trots allt gjorde att jag aldrig gav mig. Jag vägrade acceptera gliringarna från mormor och min moster, och trots att det alltid slutade med att jag förlorade så kämpade jag emot och protesterade.

I skolan däremot var jag som ett spöke under större delen av skoltiden. Skönast var det om ingen såg mig så slapp jag få skåpet insparkat eller nedklottrat.
När jag var 15 var allt nattsvart och jag försökte få slut på allt. Först nu i vuxen ålder förstår jag hur fruktansvärt det måste ha varit för min stackars mamma. Men hon dog innan jag kommit fram till den insikten och jag kommer aldrig kunna be om ursäkt för allt jag ställt till med.

Kaos

Från ytterlighet till ytterlighet, men mitt liv fortsatte och blev sakta bättre. Jag började gymnasiet, gick ner 17 kilo och var överviktig, inte fet. Flyttade efter gymnasiet ihop med en kompis i Malmö och bodde där i 1½ år. Flyttade hem, tillbaka till mitt gamla rum och bråkade en del med min mamma. Vi hade några rätt häftiga gräl och helt plötsligt en dag var hon borta. Hon dog i sömnen.

Jag var 20 och skulle sköta allt, skaffa gravsten, fixa begravningen, avsluta hennes konton, ordna alla papper. Min mormor och moster (som bor i Finland) ringde inte för att erbjuda sin hjälp utan när de ringde var det för att se till att jag skrev annonsen i tidningen på rätt sätt, att deras blommor blev beställda och hade rätt meddelande osv. De kom över och bodde i vår lägenhet under begravningen.

Satkärring

Själv var jag helt förstörd. Kaos på alla plan. Jag hade en kompis hos mig, som sov över, varje natt Det var ett beslut jag tog snabbt efter att mamma dött för jag var rädd att jag skulle falla ner i hålet jag föll i när jag var 15.
Det var inget som föll väl ut hos mormor och moster. De ansåg att när de var hos oss skulle inte mina vänner vara där. Jag struntade i det och snabbt var jag satkärringen igen.

En kväll valde jag att gå ut på krogen med mina vänner, eller flera kvällar kanske, jag minns inte. Det var droppen. Mormor var skitsur och jag svarade på tal. Det var vår lägenhet och jag ansåg att om mitt liv inte passade dem så kunde de dra dit pepparn växer och det var precis vad de gjorde.

De åkte hem illa kvickt efter begravningen och gav mer eller mindre upp kontakten med mig. Jag hade tydligen förolämpat dem så till den milda grad med mitt beteende att jag helt enkelt inte var välkommen. Jag var 20 och livet rasade ihop runt mig.

Och värre skulle det bli

Ett år senare var jag gravid för första gången och jag skrev ett brev till mormor, tänkte att hon skulle bli glad över att få sitt första barnbarns barn.
Icke då!
Tillbaka fick jag ett långt brev där hon förklarade att det var det värsta som kunde hänt både mig och henne. Jag fick missfall och blev ju tvungen att berätta det med och fick tillbaka ett brev där hon skrev hur glad hon var och att det var bäst det som skedde.

Åter igen satte jag ner foten och bad henne flyga och fara. Hellre var jag utan mormor än att ha någon som fortfarande tryckte ner mig.

Sen gick hon och dog vilket efter många om och men ledde till att min moster helt sade upp kontakten med mig för att det på nåt sätt var mitt fel att mormor dog eller för att jag hade varit så elak mot mormor.
Fortfarande 17 år senare vill min moster inte ha med mig att göra trots att jag skrivit till henne och bett om ursäkt för att jag kanske inte var världens trevligaste under mammas begravning.

Pappa

Kanske undrar ni var min pappa var i allt det här. Honom sa jag upp kontakten med när jag var 9 år eller så efter att han visat tydligt att vi inte var prioriterade alls i hans nya liv. Men han kom på mammas begravning och i samband med mitt första barn tog vi upp kontakten på nytt, som vuxna.
Numer har vi en bra relation och vi träffas lite nu och då. Både han och jag har lagt allt gammalt groll bakom oss och gått vidare.

Sen tryckte jag ner mig själv istället

När jag läser det här så hittar jag inte mycket lagom i min historia. Konstigt nog har jag genom mitt liv ofta haft stor integritet och inte låtit mig bli trampad på. Det måste varit medfött.
De senaste åren har den enda som tryckt ner mig, varit jag själv. Den sista fällan liksom. När jag fått ordning på allt det andra och alla andra som tryckt ner mig var det bara jag själv kvar.

Fast nu ligger även det bakom mig.
Efter att jag de senaste 18 månaderna verkligen tagit tag i mig själv så tycker jag att jag är rätt långt från värdelös.

• Från att aldrig ha tränat seriöst tidigare har jag nu tränat i 6½ månad, regelbundet. Jag tränar nu 7-8 timmar varje vecka och jag har gått från att verkligen tycka illa om att motionera till att älska min träning.
• Från att ha varit på gränsen till socialtfobisk för bara några år sedan har jag tagit mig i kragen och blivit rätt social.
• Från att ha vägt en bra bit över 100 kg väger jag numer en bit under det.

Det här är bara några av de förändringar som skett.
Idag är jag verkligen stolt över mig själv och allt jag har åstadkommit.
Läs min Anti jantelag här!