I natt jag drömde…

I natt drömde jag om Hon.
Hon som jag försökt att stänga ute ur mina tankar,
försökt glömma och gömma undan någonstans djupt inne i mig.
Jag träffade henne i drömmen och Hon var allt det där som jag verkligen tyckte så mycket om.
Hon hälsade på mig glatt som om allt var som vanligt och vi pratade väder och vind några minuter.
Med hjärtat i min hand frågade jag henne om vi inte kunde ses igen, ta en fika och bli vänner.
Kunde hon inte klicka tillbaka mig på Fb i alla fall?
Snälla?

I samma ögonblick såg jag hur Hon stelnade till. Med samma vänliga tonfall sa hon,
”-Jag sa att jag aldrig mer skulle ringa dig eller höra av mig till dig, och det menar jag, aldrig mer.”
Jag vaknade och kände mig trasig ända in i själen. Tillintetgjord och med en enda tanke, snälla, snälla gör inte så här mot mig.
I drömmen skrek jag rakt ut.

Det är hennes förlust, du har så många bättre vänner och vill du verkligen ha en vän du ändå inte kan lita på, å allt det där.
Jag hanterar det så gott jag kan, men sanningen är att jag gick sönder när hon sa upp mig.
Och även nu, när jag lagt allt som rör henne så djupt i mig som jag kan, så kommer det tillbaka och påminner mig.
Hon var skitviktig för mig. Jag beundrade henne, tyckte hon var en av de coolaste jag träffat på.
Att bli bortvald fick mig, och får mig att känna mig värdelös.
Ingenting, japp, här är jag.

Nu lägger jag tillbaka locket på lådan.
Stänger in monstret i mig som river och sliter ett tag till och fortsätter mitt liv som om hon aldrig funnits.
Så som jag försökt göra sen dagen hon valde bort mig.
Trots att jag vet, att det här är helt fel sätt att göra det på.
Men det är det enda alternativet jag jag har kvar.