I rätt sällskap är jag alltid 15

Jag brukar skämtsamt säga att i rätt sällskap är jag alltid 15. Med det menar jag att jag är _väldigt_bra på att släppa taget och vara mig utan hämningar, utan att skämmas, i rätt sällskap. Jag kan dricka alldeles för mycket emellanåt, vara übersocial, busig och dansa hela natten utan att oroa mig för morgondagen.

Fast mitt ”15” och jag, när jag var 15, är inte alls samma sak.
Jag drack inte alkohol när jag var 15. Jag var ensam, blyg och mådde apa, när jag var 15.
Jag hade inget självförtroende att tala om, jag hatade mig själv.

Jag som 15-åring.

Idag fyller 14-åringen 15 år.
Det sätter lite perspektiv på livet.
Även om jag känner mig ung, inte alls som min bild av nästan 40, så är det ett faktum att jag är långt från 15.
Det är skönt.
Det är skönt att inte må lika dåligt som jag gjorde då.
Det är skönt med lite livserfarenhet och mycket bättre självförtroende.

Det här med ålder är väldigt relativt. En del människor känns lastgamla fast de är yngre än jag och jag tycker inte alls att jag är som min mamma var i samma ålder. Hon var på nåt sätt mycket äldre.
Och det är väl det som gör att det så lätt känns skevt.
Jag jämför mig givetvis med mina minnen av mamma som 39 år och känner mig gammal, för att jag minns att hon var gammal då (enligt mig som var 16 det året). Men samtidigt känner jag mig mycket yngre än jag uppfattade henne och det ger lite åldersnoja.
Jag undrar förresten om 15-åringen ser mig som lika gammal som jag såg min mamma?

Oavsett hur jobbigt det är att fylla 40 så kommer det vara mycket värre att fylla 43.
Mamma dog när hon var 43 och kanske är det delvis därför som det känns så jobbigt att för varje år komma lite närmare.
Man ska liksom inte överleva sina föräldrar, egentligen.

17-åringen som firar sin 18:e födelsedag bara ett par månader efter det att jag firat min 40:onde , har kommit in i den fasen i livet då han tror att han vet allt och kan allt.
(Been there, done that!)
Helt plötsligt hör jag mig själv argumentera mot honom och säga saker som ”-Jag har faktiskt också varit 17″ och använda min ålder och livserfarenhet för att försöka förhindra honom att trilla ner i de allra största groparna.
Då blir det också lite av ett  ”AHA-moment” och jag tänker att det är tur att jag faktiskt är nästan 40, för det krävs massor av mig som förälder för att guida min bångstyriga 17-åring åt rätt håll.

Så jag känner mig lite splittrad ibland. Ung i sinnet, men med många års erfarenhet.
Och visst e åldern bara en siffra men samtidigt så har vi alla en bild av vad den siffran motsvarar.

Hemma hos oss är i alla fall ett nytt år värt att fira med tårta, så ikväll blir det Princesstårta och smaskig födelsedagsmiddag.
Ur Fitnesfightenperspektiv så har jag inte beslutat än, hur jag ska göra.
Äta lite?
Äta bara tårta?
Inte äta varken tårta eller middagen utan laga annat till mig?

Vad tycker ni?