I was aiming for the sky….

En bra dag tror jag att jag kan nå hur långt som helst. Att jag klarar allt bara jag vill tillräckligt mycket. Sen påminns jag om mina egna begränsningar och inser att viljan kan ta mig långt, men i många fall kommer den inte vara tillräcklig. Inte ens allt jobb jag lägger ner kommer ta mig hela vägen fram.

En bra dag skiter jag i det. Jag tänker att om jag gör mitt allra bästa så kommer jag ändå säkert nå långt bort om mina egna förväntningar, och när jag står där och då, kommer jag säkert ändå vara nöjd. En dålig dag funderar jag över hur det kommer att kännas att faktiskt komma till en punkt där jag inser att all vilja i världen kan inte hjälpa mig.

Reality check

Att sikta mot stjärnorna och utmana sig själv, att tillåta sig själv att våga tro att man kan nå bort om sin egen fantasi är viktigt. Samtidigt så behöver man ju någonstans bemöta sina egna förväntningar på ett mer realistiskt plan. Jag vill inte stå färdigbantad efter -60 kg och gråta över att jag aldrig kommer se så perfekt ut som jag någonstans alltid längtat efter.

Jag vill ju kunna stå där och känna att jag är jäkligt stolt över min prestation, helt utan att samtidigt känna en besvikelse över att jag trots allt inte är nöjd. För vikten kan jag påverka och kroppen till stor del, men jag måste samtidigt komma ihåg att har man som jag vägt tresiffrigt, så blir kroppen aldrig perfekt igen.

Perfa

Och perfekt enligt vem? Enligt mig? Följer jag det jag tycker är perfekt så kommer jag aldrig kunna nå dit. För jag vet exakt vad jag tycker är perfekt och jag vet också att det inte är nåt jag kommer kunna bli. Så någonstans måste jag samtidigt ändra min målbild så att den går att leva upp till.

Den jag tycker är perfekt, tycker inte det perfekta är perfekt i alla fall.
Få är verkligen nöjda.
Är det så att det blir en ursäkt för annat i vårt liv? Om jag bara såg ut så, eller vägde så, skulle det här också vara mycket enklare. Samtidigt vill vi älskas gränslöst för de vi är, precis som vi är, men det kanske inte är så lätt att göra om vi inte älskar oss själva först.

Genom andra igen

Jag tänker allt för ofta att folk kommer tycka mycket bättre om mig om några kilon till. Och jag vet nog ganska precis varför. För jag känner mig speciell och utvald när jag får vara delaktig i deras liv, de där snygga poppis folket.

Jag ser inte att jag är önskvärd för att det är just jag, att de vill ha mig med för att de gillar mig. Istället tänker jag att den dagen kommer, när jag gått ner i vikt, och just nu så ska jag bara vara jävligt tacksam, att jag får vara med, liksom lite på nåder.

Vad tror ni, är det en bra eller en dålig dag idag?
Jäkla bekräftelsejunkie som bor i mig. Varför finns det inte piller mot sånt?

Helgen har varit grym

I lördags var jag och Darling på Pontus by the sea och åt skaldjur. Hummer, krabba, havskräftor, musslor, ostron, räkor och rökta räkor. Snittar och dessertER. Grymt!
Vi hade en underbar kväll, med massor med prat och god mat. Jag rullade ut ur restaurangen.

Puckot o Darling

Bilen hade jag ställt i slussengaraget och när vi skulle hämta den var garaget låst. Vid dörren fanns en liten koddosa där man skulle trycka in de 6 sista siffrorna i kortnumret som man hade använt vid infarten. Jag tryckte och tryckte, och läste och tryckte. Inte kom vi in. Jag provade allt, men det fungerade inte.

Det var först när Darling blev tvungen att ringa till parkeringsbolaget och förklara för dem att det inte fungerade och då blev tvungen att läsa upp de 6 sista siffrorna som jag insåg att jag hade tryckt fel nummer typ 511 gånger.
Det stod tydligt 016 på slutet och jag hade tryckt 106, VARENDA GÅNG!
Klart det fungerade när jag väl tryckte rätt kod!

Suprise!

Vi tog bilen ut till Huvudsta och våldgästade Maddes födelsedagsfest ett par timmar. Sjukt roligt att se hennes min när vi dök upp mitt i natten. Vid 02.30 tror jag vi kom i säng.

Arkivet

På söndagen drog vi till Shurgardförrådet och letade fram mina fotoalbum. I promise, det kommer att bli ett par resor ner för memorylane! Tjockisbilder utlovas. Nu ska jag se om jag kan visa er vad jag pratar om när jag säger att jag har levt ett tjockisliv, större delen av mitt liv. Jag vet att många av mina nya vänner har svårt att förstå att det verkligen är jag, i en del av mina äldre foton.

Den enda tiden jag kommer hoppa över helt, är fotona från det knappa året när jag var normalviktig förra gången. De korten klarar jag inte ens av att kolla på själv.
Det är en sjukt stor skam kvar över att jag aldrig lyckades stanna kvar där och hålla vikten, trots att jag vet att det inte var mitt fel.
Jag skäms så oerhört och jag känner mig fortfarande så misslyckad när jag tänker på den tiden.

Ni nyfikna kan läsa min vikthistoria här så länge.