Insulinkoma

Jag älskar mina barn så att det gör ont i själen. När de inte mår bra går jag sönder i tusen bitar.

Igår var det dax igen. Diabetiken i gänget sjönk så lågt så han föll ihop och krampade.

Insulinkoma.

Jag kan fortfarande höra ljudet av hans skrik när han ramlade ner med huvudet före i betonggolvet från trappan. Ljudet när huvudet slog i, och det upprepade dunkandet av hans huvud i golvet när kroppen levde sitt eget liv, innan maken fick tag i honom.

Jag såg honom falla och när jag blundar ser jag det om och om igen. Och jag hör ljuden i mitt huvud.

Honung! skrek jag och ryckte våldsamt ut burken ur skåpet. Fram med en sked. Kastade mig ner intill och hör hur maken säger åt mig att andas men det känns som det minsta av mina problem. Det känns som om jag går sönder när jag hjälplöst försöker peta in honung i munnen på honom.

Honungen hamnar överallt. På mig, på tröjan, på golvet, i hans hår, och mina händer är klibbiga.

Jag är livrädd för att göra illa honom med skeden så jag slänger bort den och använder fingrarna. Maken försöker få mig att låta bli men jag fortsätter och gräver med fingrarna ner i honungen och drar dem på insidan av hans läppar.

Andas.

Jag vet inte om jag kan. Det känns som att luften är slut och jag känner mig skakig och gråtfärdig när han slutar krampa och faller in i djup sömn, snarkandes högljutt. Jag tvättar händerna, flera gånger. Det är klibbigt överallt.

Jag sätter mig hos honom och stryker undan hans hår. Han har en jättebula över ena ögonbrynet där han slagit i. Jag ber om en coldpack och lindar in den i det som fanns närmast, en t-shirt, och lägger den mot svullnaden. Jag ber om filtar och sveper in honom så att han inte ska bli kall där han ligger på golvet.

Hans ögon rullar och jag tycker att det ser jätteläskigt ut. Verkligen jätteläskigt. Jag vill inte vara här, samtidigt vill jag inte vara någon annan stans. Jag vill hjälpa, men kan inte.

Jag tycker att det här är jättejobbigt. Verkligen jättejobbigt, säger jag till barnen. Jag säger det flera gånger. Jag vägrar gråta.

Maken har koll på resten av barnen och hunden. Han hade vett nog att be dem ta av maten från spisen och kolla så att spisen stängdes av. Han hade koll på att de tog hand om hunden så att han höll sig borta. Själv försökte jag bara hålla ihop.

Jag är inte den som är blödig i vanliga fall men när det kommer till mina barn… Då går jag sönder. I triljoner bitar.

Sakta vaknade han till sans. Jag tvättade mig några gånger till och när han vaknat så mycket att han tycktes förstå mig tog jag en sked och matade honom med honung. Maken bar honom till soffan. Jag frågade om han visste vem han var, vad jag hette, vilken dag och vilket år det var. Jag pratade med honom, tvingade honom att vakna och hålla sig vaken. Kollade pupiller efter spår av hjärnskakning.

Han mådde illa. Ville inte äta. Vi försökte med dextro, honung, mjölk och godis. Maken kollade hans socker var femte minut. Jag försökte äta lite middag. Klockan närmade sig 21. En och en halv timme hade gått och fortfarande hade han inte vaknat ordentligt. Korttidsminnet var klart påverkat, han mådde illa, ville inte äta och vi hade svårt att få upp hans socker.

Jag ringde sachsska barnsjukhusets akut och hamnade hos sjukvårsdsupplysningen. Ville bara ha lite råd men övertalades att låta dem skicka en ambulans.

Vi väntade. Jag packade det jag tänkte att vi behövde ha med oss.

Det tog ambulansen en timme. Dom körde från Älvsjö. Världens trevligaste ambulanspersonal. De satt i vårt kök och vid det laget var han såpass bra att det räckte med att tvinga i honom en macka och ett par glas mjölk med löftet om att han inte skulle kräkas. Sockret steg och sjönk inte längre.

Faran var över för denna gång. Vi rådgjorde med deras jourläkare angående insulindoser under kvällen och tackade för besöket. Vi sov i våra egna sängar. Maken klev upp en gång mitt i natten för att kolla socker och det låg bra.

Halv sex ringde väckarklockan.

Mitt huvud värkte och jag kände mig som en urvriden disktrasa. Jag lyssnade på honom när han sov. Han såg ut att sova bra.

Hela dagen idag har jag haft svårt att fokusera. Jag har knaprat Ipren mot huvudvärken. Fortfarande skakig och förvirrad har jag insett hur chockad jag blev. För mig var det jättejobbigt. Maken har en helt annan upplevelse och han som drabbades, han minns inte så mycket.

Det här var andra gången det hände.

Fy fan. Hur ska jag någonsin kunna glömma?

——-Info——–

Jag har alltid kallat det diabeteskoma. Men tydligen är diabeteskoma det man hamnar i vid ett väldigt högt blodsocker och för lite insulin.

Insulinkoma är motsatsen. Insulinkoma uppstår av för höga doser insulin och därigenom för lågt blodsocker. Fast jag har aldrig sett det så, eftersom doserna varit normala. Jag har kallat det diabeteskoma, som en ”koma” till följd av diabetes.

Nu vet ni i alla fall.