Jag har inte förlorat en vän

Motsatsen till inlägget jag skrev igår om hur peppande och roligt det är att träna för instruktörer som också är vänner är dilemmat jag har framför mig nu.
Att gå och träna för någon som valt bort en som vän.
Att träna för någon som inte vill ha med mig att göra alls längre.

Det är ingen vän

I 3 hela månader har jag väntat, försökt att förstå och framför allt hoppats att det hela skulle lösa sig. Har ni följt mig så vet ni att jag inte fått någon direkt förklaring mer än att livet kommit emellan och att tiden inte räcker till.

Jag har varit beredd att förlåta, beredd att gå vidare, trots att de som vet undrat om jag verkligen vill ha en sån vän.
Men idag måste jag inse att det kommer inte ske.
Idag måste jag öppna ögonen och se att det är inte en vän jag har förlorat.
För vänner gör inte så här.
Jag grät hela kvällen igår och det finns inget vän:aktigt alls över det hela.

Jag kan inte ens begripa hur man behandlar en annan, som jag har blivit behandlad.
Sveket är stort.

Hela tiden har jag valt att för hennes skull inte vara helt tydlig med vem hon är. Vi har en del gemensamma vänner och jag ville hålla det snyggt.
Men HON valde bort mig. På ett jäkligt fult sätt.
Jag har inte gjort annat än försökt respektera henne, på min egen bekostnad.
Och nej, vi är inte 15 år gamla, inte ens i närheten. Men kommunicera tycks inte vara ett alternativ trots att man har passerat 40.

Idiot

Jag är en idiot.

Här har jag höjt henne till skyarna, och gång på gång skrivit hur fantastisk hon är som person, och hur stolt jag är över att få vara hennes vän.

Jag har gjort allt för henne, varit den bästa vän man kan tänka sig, alltid ställt upp, aldrig snackat skit, alltid funnits tillhands, skjutsat, passat barn. Jag har lyssnat, stöttat, peppat och envist hävdat att hon är grym.
För det har jag krävt ingenting.

Ingenting, men jag kanske skulle ha varit ännu tydligare med att jag förutsätter att vänner respekterar varandra och ALDRIG sårar med flit. Att man pratar med varandra om det blir problem.
Och jag kanske skulle ha bett henne definiera ordet vän.

Jag tror att om man gör bra och behandlar varandra väl så får man det tillbaka. Jag vill tro att folk är goda i första hand. Så jag förutsätter alltid att folk är snälla tillbaka.
Så är det inte kan jag meddela. Folk är som de vill vara.

Klick, borta

Igår tog hon bort mig från sina 458 vänner på Fb, givetvis utan att säga ett pip om det.
Av de 458 är jag den som inte är värd att få se hennes statusuppdateringar.
Jag mailade och frågade varför. Fick ingenting tillbaka.

Klick, borta, så enkelt för henne.
Och i och med att jag redan gör mitt bästa för att inte korsa hennes väg så blir den här historian enkel och kort för henne.

Rättvisa?

Hon som är den elaka, som möter mig med solid tystnad, helt utan respekt, hon kommer enkelt undan.
Själv mår jag uselt.
Var ligger rättvisan i det?

På vilket sätt är det rättvist att träningen som jag kämpar så hårt för, nu känns så bräcklig och jobbig. Att träningen ska ge mig ångest och konstant vara en påminnelse om hur oviktig jag är. Att jag ska behöva förändra mitt träningsschema ännu mer fast jag inte längre har bra alternativ att förändra till.

Eller ska jag stanna kvar, stå ut.
Gå på hennes klasser och låtsas att allt är toppen och att livet leker.
Eller stå där och försöka hålla ihop.

Inget mer

Nu räcker det faktiskt. Jag kan inte gå i fler bitar. Det kan inte göra mer ont.
Det kan inte det, för jag klarar inte av att hantera mer och hon är INTE värd det.
Hon har fått en del av mitt hjärta, en stor del.
Jag gav den frivilligt för att jag ville, och för att jag trodde att hon skulle ta väl hand om den.

Perfekt

Hon var perfekt i mina ögon. Alldeles perfekt. Och helt fantastisk.
Hon var min tvillingsjäl, ända hit.
Men under ytan dolde sig en person som flyr när det blir jobbigt.
Som stänger ute. Som sviker och sårar.
Det finns inget perfekt och fantastiskt att hitta i det.

Nu måste hantera det.
Hitta vägar att gå där jag inte mår dåligt och inte heller behöver ge avkall på det jag vill göra, för att må bra.
Jag vill kunna stå stark, göra det jag vill göra OCH må bra.

Finns det någon som helst kosmisk rättvisa, vilket jag tror att det finns, så kommer det här att komma tillbaka och bita henne hårt i häcken förr eller senare.
Karma is only a bitch if you are.