Jag kan aldrig önska mig mer än det jag redan har…

Jag har varit vilsen, det medger jag.
Ivägswoschad av framgångar och utveckling.
Jag tappade taget om tillvaron och levde i stunden.

Det är inget jag är direkt stolt över, för helt plötsligt var jag min egen första prioritet och det funkar inte när man är gift och har familj. Men det skedde, det kom smygande och jag lät mig svepas iväg, på äventyr som enbart utvecklade mig.

Så gick det

Det slutade med en kraschlandning, det kunde inte ha slutat på nåt annat sätt och det blev ett hårt uppvaknande och många djupa funderingar över vad jag egentligen ville, vem jag egentligen är och hur jag egentligen vill vara.

Självklart kom jag fram till att jag har allt jag någonsin önskat mig. Men det hade aldrig tidigare slagit mig att det kunde komma en dag när jag behövde fundera för att komma fram till det.
Jag har allt man egentligen kan önska ur livet, sett från mina värderingar självklart, och jag älskar min man enormt mycket.

Insikt

Vad vill jag då ha sagt med det här? Jo, resultatet av livslång övervikt med mobbing i skolan och uselt självförtroende som en röd tråd i allt jag har gjort under de 38 år jag har levt så är det här en naturlig följd av viktminskning och ökat självförtroende.

Det är svårt att förklara för er som aldrig har upplevt det, hur enormt begränsat mitt liv har varit, även om det är jag själv som har satt gränserna i många fall.
Fortfarande i vuxen ålder, fortfarande som i just nu, kan jag känna att jag är tacksam för några vänner, som jag fräckt nog aldrig trodde skulle vilja beblanda sig med en sån som jag. Då säger jag det enbart med utgångspunkt i att jag är överviktig.

Fördomar

Fräckt, för det visar att jag har fördomar om att en del av mina vänner, vilka jag ser som så enormt mycket mer framgångsrika, duktiga och framförallt snyggare än jag, inte skulle vilja umgås med såna som mig, utifrån hur jag själv ser mig.
Och det har egentligen inget alls att göra med dem utan det har att göra med att jag personligen inte känner mig värdig att vara i deras sällskap. Vilket i sin tur enbart sitter i mitt huvud.

Jobbigt

Det här är känslor som sitter djupt rotade i själen. Mörka dörrar som jag egentligen inte vill öppna för det säger så mycket om mig, saker som jag kanske egentligen hellre skulle lämna orörda.
Men de öppnas av sig själv emellanåt när jag inser att jag är visst värdig, att jag är önskvärd och det får mig att vilja testa gränserna på det sättet som många andra gjorde långt innan det kom på tal att bygga en familj. Vid samma tidpunkt i mitt liv när jag helst av allt ville dö. I 15-års åldern och övre tonåren.

Jobbig resa

Jag har skrivit om det förut, hur en stor viktminskning och arbetet med att bygga upp ett självförtroende kan rasera det starkaste av förhållanden om man inte ser upp. Trots det, trots vetskapen om det fladdrade jag iväg utan att uppmärksamma vart jag var på väg.

Trots det, men just därför vill jag uppmärksamma er på att det smyger sig på, det händer även den klokaste, så se upp.

50%

När jag opererades första gången på grund av min övervikt var det en del av informationen vi fick ta del av. Runt 50% av de som opererades och som gick ner i vikt, som befann sig i förhållanden, skulle komma att separera. Kanske inte helt lätt att ta till sig men jag fattar och säkert fler med mig.

Har man som jag levt ett liv där man tyckt så illa om sig själv, haft så dåligt självförtroende att man aldrig riktigt stått på sina egna ben utan snarare levt genom någon annan så blir det en enorm omställning när vikten rasar och självförtroendet ökar.

Plötsligt

Helt plötsligt blir man sedd och uppmärksammad på ett långt mer positivt sett och känslan är underbar! Det är ett rus när man inser att man syns och inte för att man står ut från mängden på grund av sin storlek.

Det ena leder lätt till det andra och i mitt fall landade fokuset helt på min träning, mina nya vänner och nya äventyr jag hade möjlighet att uppleva. Ute i periferin fanns familjen kvar medan jag rände runt och bara njöt av att känna mig eftertraktad. Jag fick vara med!

Tufft

Nu är jag på väg tillbaka, nu är vi på väg tillbaka, men det har verkligen inte varit någon enkel resa. Det har snarare varit något av det svåraste jag har gjort i hela mitt liv. Det som inte dödar, härdar, och jag tror på allvar att det inte finns nåt ont som inte har nåt gott med sig.

Jag tror, jag vet, att det här var en nödvändig förlossning i vårt förhållande efter våra snart 18 år tillsammans. Nu blir det en ny grund vi står på, en på många sätt mer välbalanserad grund. Vi går tillsammans in i 40-års åldern med stora barn och mer tid för våra egna intressen.

Landat

Jag landar sakta och inser att mina nya vänner kommer finnas kvar. De vill ha mig med, trots alla mina skavanker. De gillar mig ändå. Jag landar sakta och har omvärderat, funderat, prioriterat och verkligen rannsakat mig för att komma fram till vad jag vill.

Jag fortsätter framåt. Vi fortsätter framåt tillsammans.