Jag kommer aldrig sluta undra varför

Idag igen var jag så sjukt osugen på att ge mig ut och promenera. Men, när jag väl är på väg med musiken som pulserar i kroppen och tankarna som får flyga fritt, går tiden fort och stegen är snabba och lätta.
Helt plötsligt ser jag att jag har kommit halvvägs och jag låter mig sjunka tillbaka ner i mina funderingar för att nästa gång inse att jag är på upploppet och tar långa snabba steg den sista biten.

Hemma igen, svettig och trött i benen men klar i huvudet och med en skön känsla av sol och nysopade vårgator.
7 km, 1:10 h, 463 kcal.
Dagens träningspass.
Imorgon är det vila som gäller, och fika med Anki.

Nästa lördag ska jag återgå till gamla vanor och köra pass igen. Det är långt från ångestfritt att gå tillbaka. Det kan låta fånigt, men för mig är det inte enkelt.
Det är allt annat än enkelt.

Sakta känns det som att jag tar mig vidare. Gropen jag befinner mig i känns allt mindre djup och det är skönt. Det är skönt när ältandet inte håller mig vaken om nätterna.
Vilken jävla start på året det har varit.
Jag har fått omvärdera och tänka om, kommit till insikt.
För ett år sedan kände jag henne inte, nu är jag bortvald.
Jag saknar henne.
Jag kommer nog aldrig sluta undra varför.

Om 40 minuter ska jag möta upp fina Veronica och Snygga grannen med familjer för gemensam resa till Fondueboden i stan. Det var länge sedan vi gjorde nåt tillsammans allihopa, med allas familjer så det ska bli sjukt najs.
Mina ungar har längtat i flera veckor.

Så jag önskar er en härlig lördag och ger mig av för att slänga på lite smink och piffa till mig lite nu.
Party on folks!