Jag lovar bot och bättring

Idag gjorde jag något oförlåtligt. Jag dissade en komplimang. Så får man bara inte göra…

Det var Tisdagsmöte idag.

Jag har varit på bra humör hela dagen. Solen skiner och varje gång jag tittar ut på altanen så ser jag framför mig sommarens alla grillkvällar och fester med grannar och vänner. Min cykel har jag tagit hem igen och den står där så stolt och vacker på altanen och nästan ber mig att få komma ut och rulla på gångvägar och cyckelbanor.

Tisdagsmöte

Så jag åkte till Tisdagsmötet och sjöng högt i bilen. Så där som jag och D en gång filosoferade om, att vi sjunger och verkligen tar i så att vi ibland måste kolla mobiltelefonen, så att den inte har ringt upp någon i misstag som sen sitter i fickan och hör eländet.

Hur som helst så slog tanken mig att det kanske inte blir någon skillnad på vågen den här veckan, för jag är ju så glad i alla fall att jag kanske inte ska ha mer? Men visst blev det det. Ett helt margarinpaket *BORTA*, och förhoppningsvis kommer det inte tillbaka i första taget.

Jag stod där och pratade med min härliga konsulent (det låter så trist det ordet, vi byter…)
Jag stod där och pratade med min härliga inspiratör och vägledare (bättre) och hon frågade mig om det inte börjar kännas skillnad nu när jag tappat några margarinpaket?

Näe, svarade jag sanningsenligt. Men sa hon, känns det inte lättare att gå upp för trappor och promenera och så? Näe, sa jag och det är dagens sanning.
Jag tycker faktiskt inte att det har märkts någon större skillnad men så hade jag ju inte direkt några problem innan jag började heller.
På kläderna har det ju börjat märkas lite och det är jätteroligt, men jag som ändå inte tränar tycker ju inte att det blivit direkt lättare. Jag har kondis som en gammal tant, så är det bara.

Bortgjord

Ja de var ju inte här jag gjorde bort mig utan lite senare. Efter mötet på parkeringen så träffade jag på en man som går på samma möten som jag. Han frågade glatt hur det går för mig och jag svarade, bra! Då sa han, ja du ser ju bara mindre och mindre ut och jag svarade -TYCKER DU?

Hur dum får man vara? Så kan man väl inte svara, det är ju nästintill ohövligt..Men jag fann mig och kompletterade snabbt med ett -Det var ju  snällt sagt, och log lite.  Sen bytte jag ämne och skämdes.

Är det något jag har lärt mig av M så är det att komplimanger ska man vara tacksam för! Jag vräker inte ut dem till allt och alla själv heller och tar man någongång modet till sig att säga något snällt till någon man kanske inte känner så bra så vill man ju gärna få en positiv reaktion. I alla fall vill jag det.

Bot och bättring

Som tjockis är jag så van att alltid få höra negativa saker om mig. Det fånigaste av allt är väl att det var ju i skolan det var som allra värst och det är ju typ 20 år sen! Men det sitter i och den dåliga självkänslan jag hade då är så svår att släppa, speciellt när det är någon jag inte egentligen känner. Resultatet blir självklart pannkaka. Istället för att tacksamt ta emot en komplimang hamnar jag i någon slags självförsvarsposition och slänger ur mig något nedlåtande om mig själv för att demonstrativt och verbalt få den här personen att förstå att det där stämmer inte.

Jag är helt övertygad om att den här mannen inte läser min blogg men jag vill ändå be om ursäkt. Ö, jag lovar bot och bättring.

Jag har jobbat med min självbild i 16 år och jag har kommit långt med mina mått mätt. Tyvärr lever jag fortfarande med en känsla av att så länge jag inte är som alla andra (läs normalstor) så är jag mindre värd. Jag är alltid beredd på att få höra något nedsättande om mitt utseende trots att jag numer sällan får annat än komplimanger. Det är väl en stor sorg därinnne av 9 ganska svåra skolår som inte riktigt vill släppa taget. Och får jag då en komplimang när jag inte alls är beredd på det så har jag svårt att ta emot det.

Så är ni som jag och har svårt att ta en komplimang så säger jag SKÄRPNING!!! och med det tackar jag för mig just nu