Jag nådde aldrig fram

Efter två träningsfria veckor av olika orsaker, är det dax att dra igång träningen igen. Det är inte så att jag längtar direkt, men det känns inte heller särskilt motigt. Jag hade väl hoppats på att kunna springa ute, men efter regn från och till hela helgen, känns det som att det kommer vara blött i skogen, och jag har inga bra skor att springa i om det är blött ute. Är det något jag inte tycker om så är det att bli blöt om fötterna, så när det kommer till det, tar jag inga risker. Det får bli inneträning på Sats.

Jag undrar om det kommer märkas mycket att jag inte sprungit på ett par veckor? Å ena sidan så försämras konditionen snabbare än jag kan göra av med pengar. Å andra sidan så har kroppen fått vila och jag har faktiskt inte ont i benen alls. En konstig känsla numer.

Hur som, det lär visa sig.

När jag fastnade i programmet jag springer efter, hade jag kommit till andra passet, 6:e veckan och det är där jag kommer fortsätta. Jag börjar om med vecka 6. Bara 3 veckor kvar av programmet med andra ord.

I helgen åkte jag på att köpa nya byxor. Mina svarta jeans har spruckit i låren. Ni vet, tjockisstället, där låren gnider mot varandra. Jag har inget emot att köpa kläder men jag gillar inte att jag behöver köpa större storlekar än förra året. Jag gillar inte heller att jag inte kommer i mina sommarkläder.

Jäkla viktångest. Varför kan jag inte bara tycka om mig som jag är? Vad är det som är så svårt att älska?

Jag är ju den jag är oavsett vikten, men trots det så känner jag mig lite mer värdelös än alla andra för att jag är tjock. Jag mår dåligt av det. Av att känna mig tjock och ful.

Jag är fullt frisk. Jag har inga fysiska problem av min övervikt. Allt sitter i huvudet. Jag ser mig själv som mindre värdig för att jag är tjock. Jag ”förstår” när jag inte blir utvald, när jag inte får vara med, för att jag är tjock. Jag tänker att folk ibland skäms för mig av samma orsak.

Jag vet inte om jag använder det som en ursäkt eller som ett försvar eller om jag blandar, men att jag är tjock är något som stör mig jämt.

Jag tänker att jag kanske blev av med min bästa vän för att jag är tjock. För att hon själv spelar i en helt annan liga och omgiven av andra smala, vältränade, passade jag helt enkelt inte in. Så är det knappast, men jag vet ju inte säkert.
Däremot vet jag helt säkert att efter henne har jag mått apa och jag skyller mycket på vikten. Och på min oförmåga att kontrollera den.

Hon plockade fram något i mig jag inte lyckas hitta själv. För jag trodde på mig, när hon var i närheten. Jag trodde så mycket på mig själv, att jag tänkte att inget var omöjligt. Jag såg framför mig hur jag gick ner i vikt och kanske någon gång faktiskt själv stod på scenen som instruktör för en klass jag älskade.

Var så god och skratta ni.

Jag kan inte idag förstå hur jag kunde tro att jag skulle bli den personen, men passionen jag kände då lyser igenom i mina gamla inlägg.

När vi tränade och umgicks kände jag mig speciell, utvald och jag trodde verkligen att jag för första gången i mitt liv skulle kunna lämna tjockisen bakom mig. Jag trodde jag skulle kunna göra mig fri, med hennes stöd. Hon fick mig att våga tro på mig, på att jag kunde, bekräftelsen från en som var så duktig betydde allt. Bekräftelse från en som var allt jag ville vara. Jag såg upp till henne, lockade folk till hennes klasser och berättade för alla som ville lyssna hur fantastiskt duktig Hon var.

Jag var stolt. Över mig, över henne.

När Hon lämnade mig utan närmare förklaring, bara att Hon inte ville ha med mig att göra mer, dog jag innuti.

Jag rasade och jag föll, djupt. Jag landade hårt och jag har inte rest mig än. Ett år senare, mår jag fortfarande dåligt varje gång jag ser Henne. Det gör ont i magen.

Jag vill inget hellre än att Hon ska prata med mig. Jag har tiggt och bett att hon ska förklara, men jag möts bara av tystnad. Jag har önskat Henne tillbaka lika många gånger som jag har önskat att jag kunde be henne dra åt helvete. Och mena det.

Det är en konstig känsla att passera henne med ett par cm och hon tittar förbi mig som om jag inte fanns. Som om allt vi en gång gjort tillsammans aldrig hänt. Som Gotye sjunger ”Now you’re just somebody that I used to know”, men i verkligheten är det ofantligt svårt att förstå.

Jag försöker bygga upp mig själv och tänker att jag är fan tusen gånger bättre än Hon. Jag skulle ALDRIG, ALDRIG göra så här mot någon annan. Karma kommer förr eller senare ge henne vad hon förtjänar och jag vet att det är så, men det hjälper inte.

Jag är ledsen i själen. Jag är trasig.

För att skydda mig själv bygger jag murar. Jag skämtar om att jag är tjock, så får jag det sagt innan någon annan hinner. Jag pratar nedlåtande om mig själv, känns som om jag inte förtjänar bättre. Tanken slår mig att ingen av mina vänner kanske egentligen vill ha mig med och jag känner mig ledsen och utanför varje gång jag inte är uttalat medbjuden.

Mina fina närmaste, som jag en gång trodde skulle göra vad som helst för mig, tvivlar jag på och jag tänker att de har andra mycket närmare vänner än jag. Jag är tillbakakastad 25 år och känner mig som 15 när folk låtsades vara mina vänner bara för att i slutändan kunna driva med tjockisen och få sig ett gott skratt, på min bekostnad.

Skadan är enorm. Tvivlet är sått.

Min dröm att fylla 40, vara normalviktig och för alltid lämnat tjockisen bakom mig, förblir en dröm.

Jag nådde aldrig fram.

(Jag säger inte att de är ditt fel, verkligen inte. Jag säger bara att jag fortfarande lägger mer tid på att tejpa ihop mig, hitta tillbaka och fly och ducka för alla trillioner saker som påminner om dig, och således gör jävligt ont, att jag inte har kraft att fortsätta framåt.

De var mitt eget misstag att jag trodde att jag var viktig även för dig.)