Jag tror det

Har tänkt i flera dagar nu att jag ska ta mig ut och springa, men inte har jag kommit till skott för det.
Fan att det ska vara så svårt att hitta motivationen inom MIG.
Fasiken att jag hade allt det där, ni vet, träningsglädje, inspiration och motivation, för nu när jag INTE har det längre, är det så förbannat svårt att hitta tillbaka och hitta nåt nytt som funkar lika bra.

Jag är så sjukt velig, om det nu är rätt ord.
Jag vill träna.
Det borde inte vara svårare än så.
Jag VILL träna och vill tycka att det är roligt, vill göra framsteg.
Men jag gör det inte.
Jag börjar och slutar och börjar.

Jag åker till Sats, träffar kompisar, kör stenhårt och kommer hem med en känsla av ”jaha”.
Förut var jag hög på adrenalin, nu kan jag inte ens få ihop mig själv för att vilja tillräckligt.

Så jag funderar på om det verkligen är vad jag vill och jag vet inte.
Jag tror det.
Det känns som att jag vill stå där en dag och inse att jag orkar mer, kanske blivit lite mindre och träningen får mig dessutom att sova bättre och äta bättre.
Ni hör jag har ju alla argument för, men varför ska det vara så vansinnigt motigt att komma till skott?

Vad gör jag istället?
Oftast inget speciellt.
Att inte träna gör bara att jag slipper stressa med middagar, slipper matplanera i samma utsträckning.
För att hinna med träningen behöver jag ha lite bättre disciplin på mig själv, så att jag har bättre framförhållning hemma, det är allt.

Som nu i helgen, när jag inte har gjort nåt alls.
Jag hade kunnat ta mig ut och gått, joggat eller åkt till Sats.
Men trots att jag verkligen ville och tänkte på det hela dagen igår och hela dagen idag, så blidde det inget av det hela.
INGET!

Jag funderar på om det som vanligt är nåt straff jag lagt på mig själv.
Den här gången för att jag misslyckats i en relation.
Jag vet att jag har gjort allt i min makt för att rädda upp den, men det har ju aldrig varit mitt val, fast det spelar ingen roll.
Jag ser det ändå som mitt misslyckande.

Och efter som den relationen är så förknippad med den delen av mig som älskade träning, funderar jag på om det är så att jag nu inte klarar av att ha den biten av mig kvar.
Kanske är det därför det är så svårt att hitta tillbaka igen och göra det för MIG, för att jag omedvetet känner att jag inte är värd det.
För henne är jag inte värd nåt.
Och jag är skrämmande duktig på att lägga mitt eget värde i andras händer.

Fitnessfighten var bra på det sättet.
(Trots att jag dissar dem rätt hårt för bristande service och ignorans mot sina kunder.)
Den gav mig ett annat fokus och jag tränade på ett helt annat sätt än det jag är van vid.
När jag älskade träningen satte jag inte min fot i gymmet, och jogga skulle aldrig slagit mig.
Kanske var det därför det fungerade så bra, för att det nu var nåt helt annat.

Jag vet inte.
Jag kanske gör allt mer komplicerat än det behöver vara, men om det finns en lättare väg så ser jag den inte.

I mitt hjärta och i min själ är jag inte densamma längre.