There is no rest for the wicked

×

Da blog!

- Så länge man har roligt är ingen tid bortkastad -

Jag vill vidare!

- juli 4, 2010 - by , in Gott och Blandat, with no comments -

Det är inte att jag inte prioriterar bloggen, inte heller att jag inte är online utan snarare att jag har så många andra saker att prioritera som gör att jag...

Det är inte att jag inte prioriterar bloggen, inte heller att jag inte är online utan snarare att jag har så många andra saker att prioritera som gör att jag inte alltid hinner med att blogga i den utsträckning jag önskar.

Smutt

Det har varit en riktigt smutt dag idag. Strålande sol och jag på verandan slappandes med musik i lurarna som stängde ute omgivningens alla störande ljud.
Min granne dök upp, efter att ha läst föregående inlägg, och hade eventuellt några shorts som kanske kunde passa som hon skulle leta fram åt mig vid tillfälle. Väldigt gulligt och omtänksamt tycker jag.

Mindre smutt var min matplanering som ledde till att jag verkligen fick kämpa halva Combatpasset för att energin helt enkelt inte räckte längre. Lite irriterande eftersom jag verkligen gillar Combat och gärna vill ge allt jag har och lite till.

Promenad

Hem, laga middag, och det var också smutt. Killarna micrade makaroner och stekte falukorv. Jag värmde på grön ärtsoppa och åt det med tigerräkor och resten av quinoasalladen från igår. Underbart enkel matlagning.

Fick efter middagen för mig att snöra på mig gympaskorna och ta med mig min favvomusik ut i spåret. Promenerade snabbt 7.4 km och var genomsvettig när jag kom hem.

Hoppade in i duschen, landade senare framför Fb och bytte kommentarer med coachen som inte verkade helt nöjd med min promenad. Den var inte godkänd på förhand av träningscoachen, men jag kände mig väldigt nöjd med mig själv, trots det.

Våldgästade

Bjöd in mig till grannarna och tog med mig rosedunken. Att jag hade oddsen emot mig i min 4 snabba kilon-utmaning visste jag redan från början men det stör mig ändå att det som är så svårt för mig, verkar så enkelt för kompis.
Jag visste att det skulle visa sig vara just så, men det är fan inte rättvist för det.
Ja, ja, det fick mig att tänka till lite och under hela kvällen blev det bara 1 glas rosé och det är jag nöjd med.

En solig TessJäkla begränsningar

Det är himla bra att ha incitament att pusha sig själv framåt! Och jag missunnar ingen framgång! Jag blir glad när andra lyckas oavsett vad de föresatt sig att göra.
Speciellt kompis, hon är väl värd det hon kämpar för.

Men jag ska inte sticka under stol med att min högsta önskan är att någon dag själv kunna vara nöjd över mig och slippa göra mina val baserade utifrån min kropp som alltid begränsar mig på ett eller annat sätt.

Jag är den jag är, utifrån det liv jag har levt. Utan det hade jag varit någon annan. Och jag är stolt över mig själv, som person. Men det händer att jag önskar att jag hade valt annorlunda långt tidigare i livet, för mycket av det jag längtar efter idag, är sånt jag aldrig till fullo kommer att kunna uppnå, och det gör mig ledsen när jag tänker på det.
Det spelar ingen roll hur hårt jag kämpar, jag kan nå långt, men vissa saker kommer aldrig vara möjliga.
Oavsett all goda vilja i världen.

Varför?

Ibland undrar jag varför jag ens fortsätter. Varför, när jag vet att drömmen är så långt bort och svår, om inte omöjlig, att nå. Men att gå bakåt eller stanna är inte ett val.
Jag måste se hur långt jag kan nå.
Jag hoppas att jag i slutet kan förlika mig själv med den plats jag kommit fram till och känna att jag kan leva med och vara stolt över allt jag då har uppnått.

Och jag fortsätter för att ni tror på mig när jag inte gör det själv. För att jag tänker att om jag bedöms utifrån mina vänner är jag mycket mer än jag själv vågar tro. Om mina fantastiska vänner tycker om mig, så måste jag helt enkelt ha nåt speciellt. Nåt jag inte ser själv.

Stressad

Jag har förändrats mycket den senaste tiden. Både till det bättre men också till det sämre. Jag är mindre nöjd med mina framgångar, mindre nöjd med mina långsamma resultat. Jag vill mer, har tydligare mål, vilket har gjort mig rastlös och satt mig på en plats där allt jag väntar på är nästa veckas förhoppningsvis bra resultat.
Jag som alltid tidigare tänkt att jag inte är stressad, att jag inte har bråttom.
Nu har jag bråttom, vill komma vidare, vill inte stå kvar och stampa.

Jag vill ta reda på precis hur långt jag kan nå, och gärna snabbt.
Det känns som om jag väntat på svaret en evighet, redan…