Jag vill…

Det var skönt att få gnälla av sig lite i bloggen i förmiddags.
Det är inte helt lätt att alltid stå stark, hålla ögonen på målet och inte längta efter den där quick-fixen, den där hoppsan här trillade det visst av några kilo bara av farten.

Jag vet att det är bättre att det tar tid, det betyder att det oftast är långsiktigt hållbart.
Och jag är överens med det, allt som oftast.
Jag har hållit på hela mitt liv, man kan säga att jag önskar att det skulle skett igår men det är ok om det tar ett tag till.

Jag vet att centimeterna, känslan och välbefinnandet också räknas och är viktiga.
Jag vet det, men trots det vill jag kunna säga min vikt högt utan att behöva skämmas.

Egentligen är det så mycket jag vill.
Jag vill vara starkare, kunna klara alla övningar som kastas på mig i de klasser jag tar.
Jag vill väga mindre, vara mindre.
Jag vill må bra.
Jag vill hitta ett hållbart långsiktigt sätt att uppnå allt ovan.

Jag vill bestämma vad min kropp ska väga och hur den ska funka, fast oftast känns det som om jag alltid får anpassa mig för att kroppen inte klarar av det jag vill göra eller ser fin ut i det jag vill ha på mig, om jag ens kommer i det.
Och jag är så trött på det.

Och jag är så trött på att jag lyfte på locket till lådan i hörnet igår, för det ledde till att jag idag satt och läste gamla mail vilket var en dum idé redan från början.
Så det har varit en lite ledsam dag idag, som började med besvikelsen på vågen.
Fortsatte med bråk med ungarna och sedan grävde jag ner mig och kände mig ensammast i världen när jag läste gamla mailkonversationer.

Men nu ska jag släppa allt det.
Jag fick fint pepp och stöd från en av instruktörerna på Sats som jag brukar prata med ibland, som tyckte jag var grym!
Som gärna ville ha mig tillbaka i klassen = roligt att känna sig lite efterlängtad.
Å sen har jag fått hejarop både i bloggen och på Fb.
Det är tur att det finns de som uppskattar mig.
Som inte tycker att jag bara tänker på mig själv och inte visar respekt.
Som tycker om mig.
Precis som jag är.